När jag var sjutton år läste jag mina första böcker någonsin – en serie på 47 böcker med titeln Sagan om Isfolket av den norska författarinnan Margit Sandemo. Den bokserien var lättläst och bra så jag plöjde igenom dem i min egen takt och var färdig drygt ett år senare. Efter det har jag bara fortsatt att läsa och jag älskar det. Jag älskar även att skriva men använder ofta rättstavningsprogram (t.ex. Word) till och med när jag skriver en status på Facebook. Jag överkompenserar för att det inte ska märkas att jag har dessa svårigheter. Jag har tränat på att skriva och läsa och även fast det inte går i samma takt hos någon som inte har dessa svårigheter så är jag helt klart bättre på det idag än för snart 13 år sedan.
Jag var 27 år då jag först gjorde en utredning och det var på grund av att jag skulle försöka att studera igen - något som kändes otäckt eftersom grundskolan och gymnasiet inte hade många ljusa minnen från lektionerna att avvara. Men jag gjorde utredningen och även fast det är en mild form av dyslexi så läser jag nästan hälften så snabbt som en person i min ålder ska göra och stavar som en kratta… eller ja, som någon som inte kan stava bra.
Jag har däremot diskuterat med en vän som har ungefär samma svårigheter som jag att det faktiskt finns fördelar. Eftersom jag läser sakta så kommer jag ihåg det mesta av det jag läser och jag överkompensera och är väldigt noggrann när jag skriver. Det är inte världens undergång att ha dyslexi, man får bara lära sig läsa och skriva på ett annat sätt än andra och att träna, förstås. Träna mycket.
/Gottfrid
Va fint och bra att du inte låter det förstöra för dig! Att du inte låter det göra så du missar böckernas underbara värld ^^
SvaraRadera