Jourhavande historiker av Dick Harrison

Titel: Jourhavande historiker
Författare: Dick Harrison
Förlag: Norstedts
Originalspråk: Svenska
Utgivningsår: 2013
Genre: Historia

Handling och Omdöme:
Jag har antagligen nämnt det förut att jag är lite av en historienörd och att en av mina favorithistorieförfattare (och garanterat min favorit bland de svenska historieförfattarna) är historieprofessorn Dick Harrison som har synts i allt ifrån TV 4:s ”Sveriges Historia” som han gjorde tillsammans med Martin Timell, till ”Hela Kändissverige bakar”. Sa jag att det handlar om historia?

Boken Jourhavande historiker (2013) och uppföljaren Hur är det med MacBeth, Blot-Sven och Gandalf?: Jourhavande historiker rycker ut igen (2014) bygger på de frågor som han besvarade i Svenska Dagbladets historieblogg och som hittills har blivit två böcker. Frågor som: Fanns det ölänningar i den romerska armén? Rökte man cannabis under vikingatiden? Hur mycket är påhittat i Ivanhoe? När började vi åka på badsemester? Varför tillhör Åland Finland? Vad hände med Domusvaruhusen? Och så vidare.

Frågorna besvaras på det sätt som gör Harrison till min favorit bland historieskrivarna: Ärligt, uppriktigt och med stor kunskap. Det är nämligen så med historia att vissa saker som vi vet är sanna kan i själva verket vara myter, eftersom historieskrivare genom tiderna inte har varit lika kritiska till källor som dagens historieforskare. Det var länge okej att hitta på egna fantasier och vissa av dessa fantasier har etsats sig fast i vår historieskrivning. Ta bara Adam av Bremen t.ex., en historieskrivare från 1000-talet, som skrev om dåtidens Svealand (det skulle ta ytterligare 200 år innan det var tal om något ”Sverige”) och om bloten i Gamla Uppsala. Han påstod bland annat att Norrland befolkades av tvehövdade monster och jag vet inte, men jag har bott i Norrland i hela mitt liv och jag har aldrig sett något sådant. Man kan ju fråga sig vad han har hittat på mer?

Harrison gör i denna bok, på samma sätt som i Norstedts fantastiska Historieböcker Sveriges Historia, klart att vissa saker vet vi helt enkelt inte. Men han tar upp de teorier som finns och klargör det vi vet av historisk- och arkeologisk forskning på ett begripligt sätt

Boken är i form av frågor och svar, vilket gör att man kan hoppa över delar som man kanske inte är speciellt intresserad av. Detta gör den väldigt lättläst. Det är en bra bok att t.ex. ha med sig när man åker till jobbet (förutom om man kör bil, då är det bättre att hålla ögonen på vägen) eller som kvällsläsning. Jag rekommenderar denna till alla, avsätt om du är historieintresserad eller inte, för du kommer säkert att lära dig något nyttigt om världens historia.

Jourhavande historiker får betyg 5/5

Goodreads snittbetyg: 4.00

Recensioner av andra bloggare:
Bokparet
Pantalaimone

Köp den här: Adlibris Bokus Cdon 

Om Jesus - Jonas Gardell

Titel: Om Jesus 
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts
Originalspråk: Svenska
Utgivningsår: 2011
Genre: Historia/Religion
Handling och Omdöme:
"Boken Om Gud var en lika stor framgång hos teologer som hos dem som aldrig öppnat en bibel. Nu fortsätter Jonas Gardell sin resa med att söka efter Guds son. Om Jesus är en bok för troende, tvivlande och för alla oss som undrat vem Jesus var - på riktigt."

Jag ska väl medge att jag hade dubbla känslor inför att läsa denna bok. De övervägande var dock de positiva, dvs. den var skriven av en av våra husgudar och den handlade om religion och historia. Det enda som fick mig att tveka var att herr Gardell är en av Sveriges mest öppna religiösa människor, vilket självklart ställer frågan: Kan den vara objektiv?
Min tvekan var dock förgäves.

Gardell har nog skrivit en av de bästa och mest objektiva böckerna om den historiske Jesus - utan att den antingen blir religiöst riktad eller åt andra hållet: Att den mellan raderna dumförklarar de som tror på Jesus som Guds son. Enligt mig själv så är den enskilda individens tro något personligt och väldigt värdefullt för denne - så därför är det fel av en ateist (som mig) att klanka ner på dem. Sedan är det stor skillnad på en organiserad religion och den individuella tron - vilket jag personligen tycker många icketroende missuppfattar.

Hur som helst så är boken en av de mest intressanta böckerna inom religionshistoria som jag har läst (och jag har läst en hel del). Gardell poängterar dock att han inte är en religionshistoriker - utan en författare. Han har alltså inte en professorsexamen i religionshistoria, men han har däremot gjort en väldigt utförlig research. Jag kan ofta bli irriterad då jag hittar fakta i historia- eller religionshistoria-böcker som jag sedan förut vet är s.k. historiemyter (d.v.s. allmänt kända historisk fakta som egentligen är en gammal myt som har etsats sig fast i vår historieskrivning) eftersom min tillit till författaren försvinner - men jag fann aldrig något i Gardells "Om Jesus" som jag kunde peka på. Historien om Jesus och hela kristenheten är ju trots allt en del av vår kultur och har varit det ända sedan Olof Skötkonung döptes (enligt myten) vid Husby källa omkring år 1008 v.t. - så därför är denna bok något som vi alla kan läsa och njuta av - kristna eller ej.

Gardell är en briljant författare och har förmågan att dra oss in i berättelser som få andra svenska författare har. Detta gäller även denna typ av facklitteratur som han skriver. Han är även personlig och berättar en del om sitt liv som kristen (och framför allt som homosexuell kristen) på det öppna och okonstlade sätt som bara han kan.

Jag ger "Om Jesus" självklart 5 av 5 i betyg.

Goodreads snittbetyg: 3.71

Vikingar, flugsvamp och källkritik

Idag läser många av oss historiska romaner och facklitteratur för skojs skull vilket är en fantastiskt sätt att vidga vyerna från det trygga samhälle som vi lever i idag. Det finns även böcker med historisk kuriosa där man läser kort om historiska händelser vilket kan utgöra rolig ”dasslitteratur”. Men det är en sak som man ska tänka på när man läser dessa: Var kritisk.
Det kanske nu är så att du inte är som jag som gärna berättar om historiska händelser så fort jag får chansen, men det kan ändå vara bra att tänka på att man inte ska svälja allt som man läser.

Varför skriver jag om detta just nu, undrar ni säkert. Jo, det är nämligen så att jag hittade en bok som heter ”Historiens underbara värld : kuriosa och fakta ur historiens gömslen” av Carsten Ryytty som är just en bok om korta urklipp från historiens mest intressanta händelser och eftersom jag är van att vara källkritisk så testade jag den direkt genom att kolla på den mest mytomspunna delen av den svenska historien, nämligen Vikingarna. Det är nämligen så att mycket av myterna kring Vikingarna härstammar ifrån en tid i Sverige då länderna i västvärlden tävlade om att ha det mest glamorösa förflutna. Detta pågick under många århundraden, men under 1800-talet så började man att idealisera Vikingarna som man däremot inte visste så mycket om, men vad gjorde det? Det var ju bara att hitta på. Vikingarna var starka dugliga krigare som reste över världen och skänkte skräck i det övriga lite mesiga kristna Europa och de var dessa vi Svenskar härstammade ifrån. Eller inte.

Även idag vet vi inte så mycket om Vikingarna förutom att de var handelsmän och sjörövare som med sina finurliga båtar faktiskt tog sig hela vägen till dåtidens Konstantinopel (dagens Istanbul) som de kallade för Micklagård. De reste även till Island och Grönland och man har funnit lämningar ifrån vad man tror är folk från Skandinavien i östra Kanada. De källor som dagens historiker har att gå på är runstenar, arkeologiska fynd och anteckningar som besökande munkar gjorde, men inte så mycket mer vilket gör den delen av den Skandinaviska historia lite otydlig. Ändå stöter man ofta på folk som hävdar sig veta vilka Vikingarna var, vad de gjorde och så vidare. Bara namnet ”Vikingatid” är lite missvisande då man egentligen ska prata om Yngre järnåldern eftersom ordet ”Viking” inte dyker upp i litteraturen förrän på 1200-talet och då betyder det ”skurk”. Så Nordborna som levde 850 v.t. till 1050 v.t. visste inte om att de skulle att komma kallas Vikingarna.

Nu skenade jag iväg här, känner jag. Vad jag i alla fall skulle kritisera denna bok för var att många av de notiser som skrivs om vikingar är några av de mytiska tolkningar om vikingar som inte har något fast grund i den seriösa historieforskningen. Den fösta jag stötte på som gjorde mig besviken att jag hade betalat för boken var: ”För att stärka sig inför ett viktigt anfall åt vikingarna flugsvamp. Giftet gjorde att de slogs i raseri.”¹
Var ska jag börja egentligen? För det första så blir den som äter en flugsvamp knappast fylld av raseri utan förgiftad – där symptom som illamående, slöhet, flämtande andning och domningar i armar och ben väldigt troligt förekommer. Det skulle knappast göra en bra krigare. Myten om flugsvampar och Vikingar är är dessutom en av de få myter som historiker vet var den kommer ifrån, närmare bestämt från botanisten Samuel Ödmann, en av Carl von Linnés lärjungar, som publicerade en artikel 1784 där han spekulerar i att Vikingarna åt flugsvamp. Han hade läst om naturfolk i norra Asien som använde flugsvamp som en drog och påstods drabbas av raseriutbrott och föreslog att Vikingarna hade kommit i kontakt med dessa folk genom sina resor i öster.² Detta är dock dagens forskare överens om att det inte stämmer och ändå står det alltså i denna bok.

Det man ska se efter om man nu verkligen vill veta om det man läser verkligen är ”sant” (eller snarare har en fast grund) är källförteckningar. Min favorit bland religionsförfattarna är en kvinna vid namn Karen Armstrong som alltid har källhänvisningar i sina böcker. När det kommer till tidig svensk historia så vänder jag mig alltid till professor Dick Harrison från Lund som har skrivit den fantastiska historieboken Sveriges historia: 600-1350 som jag rekommenderar varmt till alla historieintresserade. Det intressanta med hur han skriver i den boken då han går igenom den yngre järnåldern i Sverige är att han ofta påpekar att historieforskarna ”tror”, ”antar” och ”gissar”, eftersom de inte kan göra så mycket annat när de är så tunt av källmaterial. Han har även gott om källhänvisningar.

Så, vad är sensmoralen i detta utdragna inlägg? Ja, det är väl helt enkelt rådet att vad man än läser ska man vara kritisk och inte svälja allt.

1. Historiens underbara värld : kuriosa och fakta ur historiens gömslen av Carsten Ryytty
2. Åke Persson - 101 Historiska Myter av Åke Persson och Thomas Oldrup.