Titel:Critical Failures II: Fail Harder Bokserie:Caverns and Creatures #2 Författare: Robert Bevan Förlag: CREATESPACE Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2013 Genre:Äventyr, Fantasy, Rollspel Handling och Omdöme: Spelgruppen befinner sig nu permanent fast i denna märkliga nya värld och gänget försöker nu att göra det bästa av situationen genom att hitta närmsta krog och bli aspackade . Planen går bara bra tills Katherine och Chaz plötsligt är borta och de upptäcker snart att de inte är de första spelarna Mordred har skickats till denna värld.
OBS! Detta är en bokserie - recensionen på första delen hittar ni HÄR!
Då har jag läst den andra delen i den spännande rollspelsbaserade bokserien Caverns and Creatures och äventyret är i stort sett lika intressant fortfarande. Däremot så kändes denna bok mer som ett "vanligt" fantasyäventyr än den första som mer kretsade kring huvudkaraktärernas kamp om att förstå den nya världen och deras egna förmågor. Världen blev dessutom större genom att de träffar andra spelare som också fastnat i världen, vilket både är bra och... mindre bra. Det bra är att vi får lära känna fler karaktärer och klasser och på så vis vältra oss i fler rollspelsreferenser. Det mindre bra är dock att våra huvudkaraktärer inte längre är exklusiva i denna värld och det tar ett tag att sympatisera med dem igen.
Precis som med första boken så kan man som gammal rollspelsnörd glädja sig åt många referenser till rollspel, serier och filmer, men Robert Bevan lyckas också att göra en bra fantasy-berättelse. Dock blir betyget aningen svagare då denna bok känns mest som en resa från bok ett och äventyrets början till bok tre och det stora avslutet.
Jag ger Critical Failures II: Fail Harder av Robert Bevan en svag 4 av 5 i betyg.
Titel: Ett vingslag Bokserie: Vingers #1 Författare: Madelene Schoug Förlag: Framsteget Bokförlag Originalspråk: Svenska Utgivningsår: 2015 Genre: Fantasy, Äventyr Goodreads snittbetyg: 2.00 Handling och Omdöme:
Ett vingslag utspelar sig i en fiktiv värd där vi får följa folkslagen vingers och dolber. Vingers är ett vackert och ståtligt vingbeklätt folk medans dolber lever under marken, är små och förundransvärt starka. I början av boken blir den unga vingerflickan Nea räddad från elaka griffer av dolbpojken Jura. Hennes far har dock redan samlat ett följe för att rädda henne och vi får följa hans äventyr parallellt med Neas. Nea upptäcker en ny värld hos dolberna och får nya vänner för livet.
Jag har väldigt mycket tankar i huvudet om den här boken, det var författaren själv som hörde av sig till oss och frågade om vi var intresserade av att läsa den. Då vi båda gillar fantasy tackade vi glatt ja. Det är ett spännande äventyr och jag tycker verkligen att författaren har lyckats skapa en värld jag gärna skulle besöka själv och både karaktärerna och historien i sig själv håller mig tillräckligt intresserad för att läsa ut boken. Men tyvärr räcker inte språket till riktigt. Jag är väldigt kritisk när det kommer till stavfel, syftningsfel och andra grammatiska snedsteg. Är t.ex. en bok klumpigt översatt kan jag lägga undan den och hellre leta reda på originalet (trots att det givetvis är enklare att läsa på svenska). Kanske hade Madelene Schoug behövt få boken korrekturläst ännu en gång innan den gavs ut. Jag kan inte ignorera att det tog mig nästan tre veckor att läsa dessa 250 sidor, vilka jag skulle ha kunnat flyga igenom på en eller två eftermiddagar.
Trots dessa hårda ord är jag väldigt nyfiken på hur det kommer gå för dolberna och vingers i sitt krig mot de otäcka grifferna och jag kommer förmodligen att läsa fortsättningen! Ett vingslag får betyget 2,5/5 av mig.
Tack till Madelene för att jag fick läsa din bok!
Omslaget:
Omslaget är helt okej. Det är stilrent och vackert, men jag hade aldrig trott att boken handlade om ett episkt äventyr i en fantasyvärld utan tankarna far snarare till en biografi skriven av någon som förlorat ett barn alldeles för tidigt.
Titel: The Martian Författare: Andy Weir Förlag: Crown Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2014 Genre: Äventyr, Nutid Goodreads snittbetyg: 4.35 Handling och Omdöme:
"Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas Mark Watney ensam kvar på
Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney
lever – i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kunna kommunicera
sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla
sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion
skarpsinne, och en ännu större dos humor, ger sig Mark Watney i kast med
att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö med målet att en dag
kunna återvända hem."
Den här boken är verkligen så långt från min comfort-zone som man kan komma. Vid första anblick tyckte jag att omslaget var tråkigt (förmodligen mest för att jag är relativt ointresserad av rymdhistorier och orange är inte min färg.). Men jag blev övertygad av ett gäng frälsta booktubers som inte kunde sluta prata om hur spännande och bra och ROLIG den här boken var.
Rolig? Eh. Jag hade svårt att koppla ihop det här omslaget (och titeln) med humor. Men okej jag ville ge den en chans.
Bokens form bygger på Marks logg och senare får vi även följa NASA. Vissa jämför boken med Defoes Robinson Crusoe och visst jag förstår hur man menar. Det är en ensam (men jäkligt redig) man strandad på ett öde ställe. Men där upphör även liknelserna. Det här ÄR en lättsam bok. Huvudrollen är oerhört charmig och humoristisk, han är enkel att tycka om och även om det är mycket vetenskapliga termer så förstår man ändå.
Den här boken är spännande från första stund och jag älskade den. Ni får ursäkta men nu ska jag gå och gråta lite i kudden för att den är slut och sen ska jag köpa den i present till alla jag känner.
The Martian får betyget 5/5!
Omslaget:
Omslaget är så jävla snyggt! Orange är verkligen inte min favoritfärg men det spelar ingen roll. Och boken skimrar när man tittar noga på den. Så fin!
Andra omslag:
1. Pocket. Nja, Visst snygg kille men vad har den med Mars att göra? Förutom att det är ett fult orangestick i bilden? Tummen ner.
2. Ryskt omslag. Snygg! Ser ut som en cool filmposter!
3. Holländskt omslag, det här är min favorit utöver originalet. Riktigt snygg!
4. Ungerskt omslag. Ser otroligt Sci-fi ut. Och jag tycker inte att den här boken är sci-fi.
Om författaren: AndyWeir är rymdnörden som fick sitt första programmerarjobb redan som
femtonåring. Sedan dess har han arbetat som systemutvecklare. The Martian är hans första roman.
Övrigt:
The Martian har nyligen getts ut på svenska av Bookmark Förlag, den svenska titeln är 'Ensam på Mars'.
Ridley Scott ska göra filmatiseringen av den här boken med Matt Damon i huvudrollen. Andra stjärnor som kommer vara med i filmen är Sean Bean, Kristen Wiig och Jeff Daniels.
Filmen har premiär den 25 november 2015.
Källa: Moviezine.se
Den 12 mars i år förlorade världen en av sina mest briljanta författare; sir Terry Pratchett. Jag har under de två senaste månaderna funderat över vad jag ska skriva om hans bortgång, men jag kan inte riktigt finna orden. Pratchett har funnits i mitt liv i 12 år nu och är en av de författarna som jag alltid är lika ivrig att få läsa något nytt av (eftersom jag har läst de redan publicerade ett flertal gånger), men nu kommer det bara en bok till av honom och sedan är det slut. För gott.
Jag sörjer sällan offentliga personer eftersom jag, trots allt, inte känner dem privat. Men med Pratchett och en del andra är det annorlunda eftersom de har varit en så stor del av ens liv. Jag vet t.ex. att jag kommer att känna samma sak den dagen Neil Gaiman lämnar oss. Pratchetts humor, intellekt och skarpsinniga skildringar av en värld, inte allt för olik vår egen, är minst sagt litterära mästerverk i mitt tycke. Visst, många av böckerna om Skivvärlden och några av hans fristående böcker klassas som ungdomsböcker vilket gör att vissa inte vill läsa dem, men det är deras förlust. Ungdomsböcker eller inte, de är ändå fantastiska.
Pratchett diagnoserades med alzheimer 2007, men har fortsatt att ge ut böcker i samma takt som förr. Neil Gaiman, som han skrev Good Omens (1990) tillsammans med, berättar att Pratchett alltid skrev. Jämt. När de träffades på författarevent och alla andra passade på att ha lite ledigt så satt Pratchett och skrev. Men nu är det över.
Den 10 september i år kommer hans sista bok om skivvärlden att ges ut: ”The Shepherd's Crown”
Det blir den 41:a boken i serien och kommer (tack och lov) handla om Tiffany Aching, som är en av mina favoriter i serien.
Titel: Critical Failures Bokserie:Caverns and Creatures #1 Författare: Robert Bevan Förlag: CREATESPACE Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2012 Genre:Äventyr, Fantasy, Rollspel Handling och Omdöme: Tim och hans vänner får den hårda vägen reda på att man inte ifrågasätter spelledaren och du bör inte göra narr av hans mantel. En minut dricker de bort tristessen från sina liv, flyr in i ett fantasispel och skrattar häcken av sig. Nästa minut, är de i en hästdragen vagn omgiven av soldater som pekar armborst mot dem. Tim har nu rösten och kroppsbyggnad av en ung tjej. Dave finner att han förlorat en fot eller två i höjd och på något sätt fått en rustning och ett stort skägg. Julians öron har vuxit löjligt långa och spetsig. Och Cooper ... Cooper har skaffat sig en uppsättning betar, ett par kloförsedda händer, och ett allvarligt fall av kroppsliga odörer. Han konstaterar också att han bär en påse med ett människohuvud - ett huvud som han huggit av när de var fortfarande bara spelar ett spel. Shit just got real och om de vill överleva måste dessa fyra vänner utnyttja vissa instinkter de inte ens visste fanns i deras värld av snabbmat och pizza. Det är kamp, flykt, eller försöka övertyga de människor som försöker döda dem om att de inte riktigt existerar i deras värld. Samtidigt sitter en sadistisk spelledare i den verkliga världen och äter deras stekta kyckling.
Jag sprang på denna bok av en slump och den fångade mitt intresse eftersom den handlar om rollspel - vilket jag har spelat från och till sedan tonåren. För er som inte vet vad rollspel går ut på så kan jag förklara lite kort: Man sitter tillsammans och har var sitt karaktärsblad som beskriver den karaktär som man ska spela. Där står det vilka färdigheter man har, vilken utrustning man bär på, vilken ras man är (Människa, Alv, Dvärg osv.) och diverse trollformler osv. Ledare för spelet är en GM (Game Master) som kontrollerar den värld som ens karaktär befinner sig i och som bestämmer vilka fiender man ska möta och spelar de karaktärer som spelarna möter i världen. Alla använder sig av tärningar för att avgöra om man lyckas eller misslyckas med det man ska göra - oavsett om det handlar om strid eller bara att övertyga en vakt om att få passera. Tärningarna är olika för olika spel, men vanligast är T6/D6 (Tärning 6/Dice 6) som är den mest kända tärningen med 6 sidor, och T20/D20 (Tärning 20/Dice 20) som är en 20-sidig tärning. Sedan finns det en massa andra som T4, T8, T10, T100 osv. Så låt oss förenklat säga att man vill skjuta en pil på en fiende och har 16 i pilbåge - då måste man med en T20 slå under 16 för att inte misslyckas.
Notera att detta typ av rollspel inte ska förväxlas med ett så kallat "Live Rollspel", vilket jag tycker att det ofta gör, där folk klär ut sig till sina karaktärer och slåss med vadderade vapen.
I detta rollspel, som på engelska kallas för "Tabletop Role Playing Game", så använder man sig av sin fantasi.
Critical Failures är den första boken i Robert Bevans serie "Caverns and Creatures" som är en rolig omskrivning av det mest kända rollspelet "Dungeons and Dragons". Jag tycker att den var riktigt bra och jag får sån otrolig lust att spela rollspel när jag läser den. Till en början så beskriver boken verkligen rollspelet när det är som värst; då spelare bara skämtar och gör saker utan att tänka. I detta fall får det dock konsekvenser när de sedan hamnar i spelet. Äventyret är i sin helhet en ganska lam historia, men eftersom det är spelare och inte infödda hjältar så blir det underhållande. De pratar om "hit points", att gå upp i level och deras olika "skills" under äventyrets gång och de pratar som spelare. De får leva med konsekvenserna på riktigt av deras val för deras karaktärer, som t.ex. Cooper som valde att bli halvorc med en grymt låg karisma.
När jag läste ut boken så kände jag mig snopen och besviken och ville ge den ett lågt betyg tills jag insåg att jag hade glömt att det var en serie och att berättelsen fortsätter i nästa bok Critical Failures II: Fail Harder. Den slutar nämligen med en riktig cliffhanger.
Jag ger Critical Failures (Caverns and Creatures #1) en stark 4 av 5 i betyg.
Förutom böcker och filmer så är även TV-spel ett fantastiskt sätt att avnjuta en bra berättelse. För många, som inte spelar så mycket TV-spel, kanske det låter konstigt, men faktum är att många TV-spel idag har riktigt bra berättelser som förtäljs genom spelets gång. I vissa spel kan man till och med påverka historiens gång. Visst, det finns en hel del sidohistorier också som kanske inte har så mycket med själva huvudberättelsen att göra, men det är spelskaparnas sätt att förlänga speltiden. Mina favoriter bland dagens TV-spel är de som har en bra huvudberättelse och en s.k. Open World-plattform, där man själv får springa runt och bestämma vad man ska göra. Arkham-serien med Batman i huvudrollen är ju så klart en av mina favoriter, sedan har vi Rockstar Games GTA-serie och Western-spelet Red Dead Redemption (vars story är en av mina absoluta favoriter), samt The Elder Scrolls-serien av Bethesda.
Den fjärde serien som ligger mig varmt om hjärtat är Assassin's Creed-serien av speltillverkaren Ubisoft som verkligen är ett spel för mig. Spelen handlar om kampen mellan två brödraskap; Assassinerna och Tempelriddarna - som båda söker en uråldrig och magisk artefakt. Den har det mesta som jag älskar: Historia, religion, Assassins och en spännande historia. Det första spelet (Assassin's Creed) börjar under det tredje korståget i slutet av 1100-talet där man spelar Lönnmördaren Altaïr Ibn-La'Ahad.
I andra spelet (Assassin's Creed II) hoppar vi fram till slutet av 1400-talet och renässansen där vi spelar den charmiga Ezio Auditore da Firenze (som Cilla har ett gott öga för), som även fortsätter vara huvudrollen i två spinoff-spel: Assassin's Creed: Brotherhood och Assassin's Creed: Revelations. Assassin's Creed II och Brotherhood utspelar sig i Italien (Brotherhood utspelar sig faktiskt i 1500-talets Rom), men i Revelations åker Ezio till Konstantinopel (dagens Istanbul).
Det femte spelet (Assassin's Creed III) hoppar vi fram till den Amerikanska revolutionen i mitten av 1700-talet och får spela två karaktärer: Haytham Kenway (som man bara spelar i början och lite i slutet av spelet) och huvudkaraktären Ratonhnhaké:ton som är mer känd under sitt amerikanska namn Conner (som ärligt talat är ganska opopulär bland spelarna eftersom han är en sådan "gnällspik"). I detta spel kan man besöka 1700-talets New York och Boston, samt att man har en stor vildmark att utforska, en Herrgård att ta hand om och några sjöslag att kämpa i med det skepp man blir tilldelad.
Utöver dessa historier får vi även följa en nutida person vid namn Desmond Miles som är uppkopplad till maskinen "Animus" som, genom DNA-spårning, kan gå tillbaka till Desmonds förfäder och uppleva det som de upplever. Detta görs för att ta reda på vad dessa vet om den uråldrig och magisk artefakt som även de nutida karaktärerna söker.
I oktober 2013 släpptes det sjätte spelet i serien; Assassin's Creed IV: Black Flag, som jag ännu ej har spelat men som är på väg till mig från England just nu. I väntan på det har jag beslutat att börja med den bokserie som är baserad på alla dessa spel och som är skriva av Oliver Bowden - därav anledningen varför jag skriver detta inlägg på vår bokblogg. Det finns än så länge sex böcker av denna TV-spelsfanatiker och renässanshistoriker som egentligen heter Anton Gill, men som tagit sig pseudonymen "Oliver Bowden" eftersom han vill vara anonym.
Jag har börjat på första boken Assassin's Creed: Renaissance som är baserat på spelet Assassin's Creed II och än så länge tycker jag att den är riktigt bra. Boken är bra skriven och följer, vad jag minns, ganska bra historien om hur den unge Ezio förlorar sin familj och blir en ledare inom Assassin-brödraskapet. Jag kan dock inte avgöra hur bra böckerna är om man inte har spelat spelen, men jag tror att även en oinsatt läsare skulle uppskatta dessa böcker. En recension av den första boken kommer nog inom kort.
Titel:Raising Steam Bokserie:Discworld #40 Författare:Terry Pratchett Förlag: Transworld Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2013 Genre:Äventyr/Fantasy Handling och Omdöme: "To the consternation of the patrician, Lord Vetinari, a new invention
has arrived in Ankh-Morpork - a great clanging monster of a machine that
harnesses the power of all of the elements: earth, air, fire and water.
This being Ankh-Morpork, it's soon drawing astonished crowds, some of
whom caught the zeitgeist early and arrive armed with notepads and very
sensible rainwear. Moist von Lipwig is not a man who enjoys hard work -
as master of the Post Office, the Mint and the Royal Bank his input is,
of course, vital...but largely dependent on words, which are fortunately
not very heavy and don't always need greasing. However, he does enjoy
being alive, which makes a new job offer from Vetinari hard to
refuse...Steam is rising over Discworld, driven by Mister Simnel, the
man wi' t'flat cap and sliding rule who has an interesting arrangement
with the sine and cosine. Moist will have to grapple with gallons of
grease, goblins, a fat controller with a history of throwing employees
down the stairs and some very angry dwarfs if he's going to stop it all
going off the rails..."
Då så, då har jag avslutat den 40:e boken i min älskade Discworld-serie av Terry Pratchett som heter Raising Steam och handlar om hur världen, med staden Ankh-Morpork självklart i centrum, får sin första järnväg och sitt första ånglok. I huvudrollen får vi än en gång möta den intelligenta skojaren Moist von Lipwig som gjorde sin entré första gången i boken Going Postal (Discworld #33) och dyker senare även upp i Making Money (Discworld #36). Moist von Lipwig hör inte till någon av mina favoritkaraktärer vilket gjorde att mitt intresse för boken var redan innan ganska svalt (om man jämför med mitt intresse då det handlar om t.ex. Stadsvakten eller Häxorna).
Till en början är boken ganska tråkig, faktiskt. Detta är visserligen mätt i Pratchett-mått vilket gör att den fortfarande slår många andra böcker av andra författare jag har läst. Men för att vara en Discworld-bok var den, som sagt, ganska tråkig. Vi får följa uppbyggnaden av järnvägen och Moist von Lipwigs äventyr då han ska köpa upp mark och säkra vägen för järnvägen. Ja, ni kanske hör själva hur det låter? Inte så fantastiskt intressant. Det som förgyller boken en aning under den första halvan är att den har en sidoberättelse som tar upp fortsättningen på spänningarna i Dvärg-politiken som vi senast såg i Thud! (Discworld #34). Men förutom detta är den ganska... tråkigt, kort sagt.
Men efter ungefär halva boken vänder det en aning och ett nytt äventyr börjar som pågår till slutet av boken med en ganska typisk Pratchett-uppgörelse. Här får även His Grace, The Duke of Ankh, Commander Sir Samuel Vimes en större roll, vilket kanske är anledningen till att jag blir mer intresserad? Men även fast sista halvan av boken var bra så måste jag se på helheten och tyvärr säga att detta är inte en av mina favoriter.
Jag vill också tillägga en sak.
Jag läste en recension av denna bok på Goodreads där skribenten påstod att han har börjat se "Pratchetts sjukdom" i hans senaste böcker. Terry Pratchett blev, som de flesta fans vet, diagnostiserad 2007 med alzheimer, men har fortsatt att skriva böcker ändå (tack och lov). Jag har läst alla böcker i Discworld-serien och jag kan inte riktigt se det. Jag har haft det i åtanke sedan Unseen Academicals (Discworld #37), men varken den eller I Shall Wear Midnight (Discworld #38) var det något fel på - tvärtom så är I Shall Wear Midnight en av mina favoriter. Snuff (Discworld #39) var väl sådär och är nog den Stadsvakt-bok jag tycker sämst om, men jag kan inte se någon förändring i hans berättande. Har någon av er gjort det?
Titel: Monstrous regiment Bokserie:Discworld (nr.31) Författare: Terry Pratchett Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2003 Genre:Äventyr, Fantasy Handling: "All they have on their side is the most artful sergeant in the army and a vampire with a lust for coffee. Well ... They have the Secret. And as they take the war to the heart of the enemy, they have to use all the resources of ... the Monstrous Regiment." Omdöme: I discworld-serien finns det några böcker som hör samman genom gemensam huvudkaraktär/huvudkaraktärer, så som böckerna om Döden, Häxorna, Trollkarlarna, Stadsvakten, Rincewind, Moist von Lipwig och Tiffany Aching. Men vissa av böckerna är fristående och kan faktiskt läsas utan att man har läst de tidigare böckerna. Till dessa hör bland annat Pyramids (1989), Small Gods (1992), The Amazing Maurice and his Educated Rodents (2001)och några till. Men Monstrous regiment (2003) är en av mina favoriter bland de fristående böckerna och jag tror inte att man behöver läsa tidigare böcker för att läsa denna. ”Tror” skriver jag för att jag är ju lite hemmablind i Discworld, men det är egentligen bara 3-4 karaktärer som dyker upp som är med i tidigare böcker och det kan man nog leva med.
Boken handlar om landet Borogravia som alltid tycks vara i krig mot sina grannländer. Huvudkaraktären heter Polly vars bror som är soldat är försvunnen i kriget, vilket får henne att klippa håret, ta på sig byxor och gå med i armén för att finna honom. Känns det igen? Kanske det, men den här historien har en helt annan tvist än berättelsen om Mulan, det kan jag lova. Även om jag misstänker att Pratchett är inspirerad av just den berättelsen. Men det är också det Discworld-serien är: En ironisk spegelbild av vår värld och våra sagor. Jag tycker så mycket om karaktärerna i denna bok och Pratchetts välkända humor finns också med i bilden hela tiden.
Denna bok får full mott; 5 av 5 i betyg och är enligt mig en av de bästa böckerna i Discworld-serien.
Titel:Vägen till Jerusalem, Tempelriddaren, Rikets vid vägens slut Bokserie: Arn Magnusson Författare: Jan Guillou Originalspråk: Svenska Utgivningsår: 1998, 1999, 2000 Genre:Äventyr, Historisk roman Handling: ”Nådens år 1150 föds Arn Magnusson på Arnäs gård, belägen vid Vänerns strand några mil nordost om Skara. Han är son till Sigrid och Magnus, båda av urgamla stormannaätter och befryndade med både norska och svenska kungaätter. Detta är berättelsen om hur Arn, sedan han blivit moderlös, tas om hand av cisterciensermunkarna vid Varnhems kloster och av dem får den yppersta av sin tids andliga och världsliga bildning. Av den väldige broder Guilbert de Beaune lär han sig också hantera båge och svärd som en riddare utan fruktan och tadel. Ty cisterciensermunkarna har förstått att Arn nog inte är ämnad att bli en klosterbroder utan skulle kunna göra mera nytta som en Kristi stridsman och trons försvarare i Det heliga landet.”
Historia och omdöme:
Det är något speciellt med Guillous böcker om Arn. De berättar nämligen om en del av svensk historia som har varit omstridd och som för bara ett par decennier sedan stred om frågan: Var är Sveriges vagga?
Det har funnits två ”skolor” som har haft olika teorier om detta: Svealand-skolan/Vikinga-skolan, som jag skulle säga har sitta rötter i 1800-talets vikingaromantisering och är den gamla officiella sanningen. Den andra kallas för Västgötska-skolan och som till en början togs fram av mer eller mindre patriotiska amatörforskare. Svealand-skolan ville mena att Sveriges vagga ligger i Uppland kring gamla Uppsala medan Västgötska-skolan menade att den ligger i hjärtat av Götaland. Diskussionen var som hetast i början av 80-talet och forskare kom senare mer eller mindre slutligen överens om att det faktiskt var Västgötska-skolan som hade mest rätt i denna fråga. Sverige som rike fanns nämligen inte förrän långt efter vikingatidens slut och egentligen inte ens under den tid som Guillou skriver om - Västra Götaland, Östra Götaland och Svealand var skiljda riken, dock under en kung. Men Västra- och Östra Götaland under Arns tid la däremot grunden för Sveriges riksbildande i mitten av 1200-talet bland annat genom slaget vid Lena år 1208 och slaget vid Gestilren år 1210 som nämns i Riket vid vägens slut och där Västgötar och Svear kämpade och vann mot Östgötar och Danskar. Men det var också i Götaland kungarna regerade från borgen Näs på Visingsö. Där fanns också biskopssätet i Skara och det var där som maktens män sedan begravdes. Birger Magnusson (Jarl) levde på 1200-talet och betraktas som Sveriges landsfader. Han var bosatt i Västra Götaland, även om det var han som flyttade landets huvudsäte från borgen Näs till dagens Stockholm. Han begravdes däremot i Varnhems klosterkyrka utan för Skara i Västra Götaland. Hans son Magnus Birgersson (Ladulås) blev senare det nya riket Sveriges första kung.
Birger Magnusson 1210-1266
Guillous böcker är, trots att de är ren fiktion, det slutliga spiken i Svealand-skolans kista: Sveriges vagga ligger i Götaland. Är det Guillou som har forskat fram allt detta? Knappast, men det är han som förmedlar historien till det svenska folket genom dessa böcker och därför tycker jag att de är viktiga. Jag tror alla har nytta av att ha en aning om sitt lands historia (och även andra länders för den delen) för att veta var vi kommer ifrån och kanske lära oss både av våra förfäders misstag men också att nationalism kanske inte är lika svart och vitt som vissa verkar tro. Rasism och främlingsfientlighet blir rent utsagt löjligt när man läser historia och inser att vårt land är byggt av invandring och influenser av andra kulturer.
Guillou är också en riktigt bra författare och får en att känna som att man är med i det gamla medeltida Götaland. Hans porträttering av verkliga personer tycker jag också är väldigt klockrena - speciellt beskrivningarna av Saladin och Rickard Lejonhjärta i Tempelriddaren. Men det är också fiktion och vilken författare som helst måste nog böja lite på fakta och källinformation för att sätta in en påhittad karaktär i historien, men jag tycker att han gör det riktigt bra. Jag har fått för mig att författare som skriver thriller har en förmåga att skriva bra historiska romaner. Det är visserligen bara en teori, men förutom Jan Guillou så tänker jag på Ken Follett som skrev The Pillars of the Earth (Svärdet och spiran) som utspelar sig i medeltida England som också är en bra historisk roman skriven av en thriller-författare.
Jag rekommenderar Arn-trilogin till både de som söker spänning och äventyr i böcker, men också till de med historieintresse. Filmerna är också väldigt bra men i som så många andra fall så är böckerna mycket mycket bättre.
Titel:TheLongEarth Författare: Terry Pratchett och Stephen Baxter Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2012 Genre:Science Fiction, Äventyr, Fantasy Handling: "1916: The Western Front. Private Percy Blakeney wakes up. He is lying on fresh spring grass. He can hear birdsong and the wind in the leaves. Where have the mud, blood, and blasted landscape of no-man's-land gone? For that matter, where has Percy gone? 2015: Madison, Wisconsin. Police officer Monica Jansson is exploring the burned-out home of a reclusive--some say mad, others allege dangerous--scientist who seems to have vanished. Sifting through the wreckage, Jansson find a curious gadget: a box containing some rudimentary wiring, a three-way switch, and . . . a potato. It is the prototype of an invention that will change the way humankind views the world forever."
Omdöme: Jag har aldrig läst en Sci-Fi bok förr. Jag har funderat och funderat men kan inte komma på någon bok som jag läst som jag skulle kalla för Sci-Fi. Men nu har jag det. Terry Pratchett är ju, som några av er redan kanske vet, en av mina tre favoritförfattare och därför känner jag mig onekligen obligerad att läsa denna bok även om den inte utspelar sig på Discworld (världen i hans fantastiska bokserie med samma namn). Stephen Baxter har jag däremot aldrig hört om även fast han verkar vara en storhet inom Sci-Fi med sitt namn på en hel del böcker i genren. När Pretchett lämnar Discworld för en stund och skriver om annat så blir det verkligen en helt annat typ av litteratur. Boken Dodger, som också kom ut i år, var en bok som inte handlade om Discworld men som ändå kom de böckerna rätt nära. The Long Earth gjorde dock inte det.
Boken utspelar sig i "vår värld" men som en del av ett multiversium som kallas ”The Long Earth” där människor helt plötsligt kan ”stiga över” (eng. stepp) till andra världar med hjälp av en enkel hemmabyggd lite låda. Vi får i huvudsak följa en person vid namn Joshua som visar sig kunna ”stiga över” utan den lilla lådan och dessutom inte bli grymt illamående som alla andra 15 min efter. Hans äventyr är det mest spännande, men som ofta med Pratchetts böcker så hoppas det från story till story och ett tag blev jag nästan irriterad. Boken var ju snart slut och alla dessa andra historier verkade helt irrelevanta... tills jag läste att det är planerat en uppföljare. Då föll bitarna på plats.
Det här var en spännande bok som rör mycket kring människans nomadiska natur. Vad gör vi om vi kan börja om från ruta ett? Om vi kan komma till en plats där då- och nutidens miljöförödelse inte har härjat och där vi kan få en ny start? Dessa miljontals olika Jordar har dessutom sin egen historia, som t.ex. den Jord där den meteor som sägs ha skapat månen aldrig slog ner osv. Mycket intressanta hypoteser.
The Long Earth får 4 av 5 i betyg av mig. Då är det en stark 4:a, men jag känner att Pratchett har skrivit bättre böcker och kan därför inte ge fullt betyg.
Omslaget: Jag brukar inte skriva om omslaget på böckerna (det är mer Cillas grej) men när det kommer till denna bok måste jag bara säga några ord: Wow, snyggt och awesome!
Titel:Hobbiten/Bilbo Originaltitel:The Hobbit Författare:J. R. R. Tolkien Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 1937 Genre:Fantasy, Äventyr Handling: ”Den lille hobbiten Bilbo Secker dras av trollkarlen Gandalf grå med på äventyr tillsammans med tretton dvärgar, ledda av den sturske Thorin Ekensköld. De ska röva bort en stor guldskatt som vaktas av den eldsprutande draken Smaug. På vägen stöter de på ruskiga troll och vättar, men också hjälpsamma varelser som alver, jätteörnar och den store Beorn. Bilbo träffar också den slemmige Gollum som håller till i en mörk grotta uppe i bergen. Gollum utmanar Bilbo på en tävling och blir där av med sin magiska osynlighetsring. En ring som kommer att spela en viktig roll i berättelsen.”
Omdöme:
Även fast jag har läst denna bok ett otal gånger och senast läste jag ut den i förra veckan så tänkte jag ändå skriva en recension om den - speciellt nu när jag just har stigit upp tidigt en dag med sovmorgon för att boka biljetter för biopremiären av den första delen av The Hobbit den 12 december.
Först och främst så kanske ni undrar varför jag har två svenska titlar och då kan jag berätta att det är först efter den senaste svenska översättningen som gjordes 2007 som boken började heta Hobbiten – före det hette den nämligen bara Bilbo (vilket jag inte tycks kunna sluta att benämna den som). Något som jag har blivit irriterad över i den nya översättningen, både av The Hobbit och Lord of the Rings-böckerna, är att de faktiskt har översatt Bilbos efternamn från Baggins till Secker. Men men, det får väl gå ändå.
Anledningen till varför jag har läst om denna bok så många gånger är för att enligt mig är detta sagornas saga. Den ultimata ”there and back again”-berättelsen med allt ifrån drakar, skattjakter, hjältemod, lustigheter och den lugna och trygga figuren som blir en oväntad hjälte. Även fast många har försökt så tycker jag få kan få till den där fairytale-feelingen (som jag kallar det) och bland de moderna författarna tycker jag väl att Neil Gaimans Stardust är det närmaste någon har kommit sedan The Hobbit släpptes. Efterföljarna, The Lord of the Rings-böckerna, tycker jag saknar mycket av detta eftersom man blir tvångsmatad med information - vilket visserligen är intressant men det tar enligt mig lite död på sagokänslan. Hobbiten är däremot mer sparsam med fakta och håller en kvar i Middle Earth på ett mer naturligt sätt.
Man märker ganska snabbt att Tolkien har använt olika sätt av berättande i The Hobbit och The Lord of the Rings-böckerna. I början av The Hobbit då han beskriver Hobbitar så står det: ”...De sysslar föga eller inte alls med trollkonster, utom av den vardagliga sort som hjälper dem att försvinna tyst och snabbt när stora dumma människor som du och jag kommer klampande som elefanter...”.
Medan han i Ringens Brödraskap skriver: ”...Från första början kunde de konsten att försvinna snabbt och ljudlöst när storvuxna som de inte ville träffa kommer klampande...”.
The Hobbit är alltså lite mer som att han berättar för yngre läsare medan The Lord of the Rings-böckerna är mer riktad åt vuxna läsare.
Ni kanske redan anat men jag ger The Hobbit en klar 5 av 5 i betyg.
Spekulationer om filmen:
Jag kan inte annat än att ha höga förväntningar på den kommande första filmen som är baserad på The Hobbit. Speciellt eftersom man var tredje månad eller så fortfarande ser om The Lord of the Rings-filmerna. Jag har fått tillit till Peter Jacksson att han gör en film som är värdig Tolkiens berättelser då The Lord of the Rings-filmerna var så välgjorda och gav alla Tolkien-fans gåshud från första filmrutan då Galadriel började prata till sista scenen med Samwise Gamgee, så där en 12 timmar senare. Det ska hur som helst bli riktigt roligt att se.
The Hobbit (Bilbo/Hobbiten) var den första boken jag läste av John Ronald Reuel Tolkien (1892-1973), eller J. R. R. Tolkien som vi känner honom, och även en av de absolut första böckerna jag i huvudtaget läste. Jag tyckte att det var en riktigt bra bok men tänkte inte så mycket mer på det förrän några år senare då jag började upptäcka den otroliga värld som Tolkien hade skapat. Jag måste erkänna att jag är en av de som upptäckte världen efter att filmerna hade gjorts men det gör mig knappast till ett mindre Tolkien-fan för det och nu, när många av oss sitter på nålar inför filmatiseringen av The Hobbit som har premiär den 12 december, tyckte jag det var dags för ett litet Tolkien-inlägg här på bloggen.
Det som fascinerar mig med Tolkiens böcker om Arda (världen varav Middle Earth är en del) är att det nästan är en outtömlig källa på information. Varje del av världen, art, magiska vapen eller andra små detaljer tycks ha sin egen genomarbetade historia som däremot inte alltid är förtäljd i den bok man just läser utan kan hitta i någon annan bok. Det mesta hittar man dock i The Silmarillion, en bok som kanske inte är den roligaste boken att läsa men som fyller sitt syfte då man vill fördjupa sig i Ardas historia. Tolkien berättar på så sätt inte bara en saga utan han har skapat en hel mytologi med svindlande mycket innehåll. Man kan däremot bara läsa Bilbo och vara nöjd med det, eller gå vidare till de storslagna Lord of the Rings-böckerna och ändå bara se ytan av Tolkiens skapelse. Detta är något som jag ofta uppskattar i böcker och kan samtidigt sakna i andra bokserier.
Jag har ofta kritiserat Cecilias favorit bland bokserier Harry Potter-böckerna, som jag själv tycker mycket om men anser är lite vag i grundläggande information om den värld som Harry förs in i. Jag skulle vilja veta varför magikerna gömmer sig, varför de behöver egna pengar, varför inte Mugglare ser drakarna och de andra magiska djuren och så vidare. Det kanske inte är livsviktigt för en berättelse att tillkännage sådan information, men i välskrivna serier som Harry Potter-böckerna skulle jag gärna ha haft tillgång till det.
Nå, tillbaka till Tolkien.
Jag har haft turen att ha tillgång till levande informationskällor från Tolkiens värld, nämligen mina vänner i rollspelsgruppen där vi bland annat har spelat MERP (Middle Earth RollPlaying Game). Dessa nördiga vänner har kunnat svara på de flesta frågor jag har haft angående vissa delar ur Lord of the Rings-böckerna, vilket jag verkligen har uppskattat. Det har varit allt ifrån varför Witch-king of Angmar (ledaren för Nazgûlerna) kunde förstöra Gandalfs stav under slaget vid Minas Tirith*, eller hur Tom Bombadill kunde både hålla i och ta på sig The Ring of Power utan att påverkas av den. Men jag har även läst The Silmarillion och därmed tagit del av de viktigaste delarna av Ardas historia och ja, det var ruggigt tråkig men ändå läsvärd om man är intresserad.
Filmatiseringen av Lord of the Rings-böckerna är fantastiska och jag har ännu inte hört en Tolkien-fan som har haft så mycket emot dem. Det verkar som att de flesta förstår att man måste ändra lite här och ta bort lite där för att det ska fungera som en film. Att de däremot blåser upp kärleksaffären mellan Aragorn och Arwen, placerar Arwen i Glorfindel ställe då Aragorn och Hobbitarna kommer till Rivendell och så vidare tror jag mer handlar om att fånga lite annan publik.** Men för fansen har de ändå satt in några små roliga detaljer som tex. i Two Towers-filmen (extended) så blir Merry och Pippin nerdragna under rötterna på några träd i Fangorn-skogen och Treebeard kommer och säger ”Eat earth! Dig deep! Drink water! Go to sleep!” som egentligen är ett citat av Tom Bombadill i Fellowship of the Ring-boken, som dock inte fick vara med. Men över lag är filmerna verkligen storverk och man kan ju bara ana hur bra The Hobbit-filmerna kommer att vara.
Inför premiären för den första The Hobbit-filmen har jag nu börjat läsa om The Hobbit och tänker även fortsätta med Lord of the Rings-böckerna efter det. Det är en fantastisk värld att försvinna in i – speciellt under de kommande långa och mörka vinterkvällarna.
Titel:Myteriet på Bounty Originaltitel:Mutiny on the Bounty Författare:John Boyne Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2012 Genre: Äventyr, Historisk roman Handling: "Fjortonåringen John Jackob Turnstile grips för
ficktjuveri och ska kastas i fängelse. Helt oväntat får han ett
erbjudande om att gå till sjöss, och tackar ja. John kan ingenting om
sjömansskap, men tänker att vad som helst måste vara bättre än
fängelset. Skeppets namn är «Bounty», kaptenen ombord heter William
Bligh och de tar ut kurs mot Tahiti. Myteriet mot kapten Bligh är en
välkänd historia, avhandlad i många romaner, filmer och fackböcker." från Adlibris Omdöme:
Den här boken skrämde mig till en början, jag är inte van vid att läsa äventyrsromaner och undviker dem helst (har fått nog efter att ha dissekerat Robinson Crusoe i skolan) och redan efter att ha läst ett par sidor kände jag att jag hade en stor bok framför mig.
Boken bygger på en sann historisk händelse, och det har skrivits böcker och gjorts filmer om denna legend, bland annat Myteriet på Bounty med Marlon Brando i en av huvudrollerna från 1962 som blev nominerad till 7 Oscar.
Det som är nytt med John Boynes version är att vi får följa historien från kapten Blighs uppassare, unge herr John Jacob Turnstile. En ung man som växer enormt mycket under bokens gång.
Jag har tidigare läst Noah Barleywater runs away av John Boyne, jag blev förtjust av hans författarskap då, och jag är lika förtjust nu. Han skriver så lätt, och med humor som gör att min blick bara flyger fram över sidorna. Jag sätter mig och läser en stund, så plötsligt har en timme gått utan min vetskap. Jag älskar när det händer! John Boyne är definitivt en ny favoritförfattare för mig och jag ser fram emot att läsa fler av hans böcker!
Jag blev dessutom otroligt nöjd med hur boken slutade och det är utan tvekan jag ger Myteriet på Bounty högsta betyg! 5/5!
Stort tack till Bazar förlag för recensionsexemplaret!
Omslaget
Jag tycker omslaget är fint.
Omslaget har massor med element som hör ihop med historien, kartan i bakgrunden, båten, skrivstilen på titeln.. Jag gillar färgerna och även ryggen är fin. Texten står dessutom ut lite från pappret vilket ger en lyxig känsla. I like it :) (Boken ser inte exakt ut som den gör på bilden här ovan)
