Då så, då
har jag läst ut den sista i Terry Pratchetts Discworld-serie och det är med
stor sorg jag tar farväl till denna fantastiska bokserie. Pratchett, som har
varit en av mina favoritförfattare de senaste 13 åren, avled den 12:e mars i år
efter en lång tids sjukdom och denna bok var det sista (så gott som) färdiga verket som han
lämnade efter sig. Rob Wilkins (Pratchetts assistent) skriver i efterorden att
Pratchett alltid höll flera historier igång samtidigt som han ständigt skrev
och finputsade på tills förläggaren nästan fick dra manuset ur händerna på
honom. The Shepherd's Crown, menar Wilkins, var fortfarande i putsstadiet, så
vem vet hur det egentligen skulle ha slutat. Men det är det sista vi får av
Pratchett och för det är vi tacksamma. Detta är, meddelar Wilkins och Pratchetts dotter Rhianna, den sista boken som ges ut av Pratchett och inga fler manus kommer att sammanställas.
Utan att
säga för mycket om bokens handling så är det ett bra avsluta på serien. Även
fast man undrar hur det gick för trollkarlarna i Osynliga Universitetet,
Stadsvakterna och Dödens dotterdotter Susan m.f. så kan man komma till ro med
att det är över nu. Den återkopplar till tidigare historier, speciellt Lords and Ladies (1992) och The Wee Free Men (2003), så jag skulle nog inte
rekommendera att börja med denna – även fast de flesta böcker i Discworld-serien
ska kunna läsas fristående.
Tiffany
Aching är, som många av Pratchetts kvinnliga karaktärer, en stark och
självständig kvinna och häxa som jag varmt skulle rekommendera till alla unga kvinnliga
läsare där ute – för dessa böcker klassas faktiskt som YA-böcker (Young Adult),
även fast jag absolut tycker att alla kan läsa dem med stort nöje. Jag kommer i
alla fall ömt tvinga mina tre döttrar (japp, vi väntar ännu en liten tjej) att
läsa dessa för att lära dem att bli starka och självständiga vuxna kvinnor. The Shepherd's Crown är kanske inte riktigt lika bra som I Shall Wear Midnight (2010), som var den senaste Tiffany-boken, men den förtjänar ändå högsta betyg då den knyter ihop några av de lösa trådarna som återstod.
Den 12 mars i år förlorade världen en av sina mest briljanta författare; sir Terry Pratchett. Jag har under de två senaste månaderna funderat över vad jag ska skriva om hans bortgång, men jag kan inte riktigt finna orden. Pratchett har funnits i mitt liv i 12 år nu och är en av de författarna som jag alltid är lika ivrig att få läsa något nytt av (eftersom jag har läst de redan publicerade ett flertal gånger), men nu kommer det bara en bok till av honom och sedan är det slut. För gott.
Jag sörjer sällan offentliga personer eftersom jag, trots allt, inte känner dem privat. Men med Pratchett och en del andra är det annorlunda eftersom de har varit en så stor del av ens liv. Jag vet t.ex. att jag kommer att känna samma sak den dagen Neil Gaiman lämnar oss. Pratchetts humor, intellekt och skarpsinniga skildringar av en värld, inte allt för olik vår egen, är minst sagt litterära mästerverk i mitt tycke. Visst, många av böckerna om Skivvärlden och några av hans fristående böcker klassas som ungdomsböcker vilket gör att vissa inte vill läsa dem, men det är deras förlust. Ungdomsböcker eller inte, de är ändå fantastiska.
Pratchett diagnoserades med alzheimer 2007, men har fortsatt att ge ut böcker i samma takt som förr. Neil Gaiman, som han skrev Good Omens (1990) tillsammans med, berättar att Pratchett alltid skrev. Jämt. När de träffades på författarevent och alla andra passade på att ha lite ledigt så satt Pratchett och skrev. Men nu är det över.
Den 10 september i år kommer hans sista bok om skivvärlden att ges ut: ”The Shepherd's Crown”
Det blir den 41:a boken i serien och kommer (tack och lov) handla om Tiffany Aching, som är en av mina favoriter i serien.
När man av någon anledning nämner för någon att man spelar rollspel så sker ofta två saker om denne själv inte spelar rollspel:
Personen får något i blicken som förtäljer att denne är lättad över att denne nog faktiskt är rätt så normal, trots allt.
Personen börjat nyfiket förhöra sig om hur det är att klä ut sig och springa runt i skogen med låssassvärd.
Båda dessa antaganden är faktiskt (oftast) helt fel.
Först och främst behöver man inte vara någon ”toknörd” för att uppskatta rollspel. Rollspelandet bygger på fantasi, historieberättande, matematik och tärningsslag – något som de flesta besitter kunskap i. Det är, enligt mig, historieberättandet som är kärnan i hela spelet och med en bra spelledare kan en rollspelskampanj vara bättre än vilken bok eller film som helst, då man får vara med att bestämma historiens gång.
När det kommer till att klä ut sig och springa runt i skogen med låssassvärd så kallas det i Sverige för ”Lajv” eller ”Lajv Rollspel”, medan det jag skriver om enbart kallas för rollspel (på engelska; Tabletop Role Playing Game)
Här följer några förklaringar på ord som förekommer i rollspel:
Ras – I Fantasy-rollspel får man ofta välja mellan t.ex. Människa, Alv, Dvärg, Halvorch osv. Andra rollspel, som t.ex. Mutant finns det andra raser.
Yrke – Man väljer eller slår (med tärningar) fram ett yrke. Yrken är egentligen inte vad man ”jobbar med” utan mer vad man kan. Är man en Krigare är man skicklig på att slåss och har färdigheter i t.ex. rustning och ett flertal vapen. Är man tjuv är man duktig på att smyga och göra saker osedd och är man Magiker har man en naturlig fallenhet för magi osv.
Fummelslag – Ett av de mest intressanta elementen i rollspel. Vid ett fummelslag så slår man det sämsta möjliga på sitt tärningsslag och då får antingen SL (spelledaren) bestämma vad för otäckt som händer eller så finns det bra tabeller för det. Vid strid kan man t.ex. hugga sig själv i foten och vid t.ex. smyga kan man springa rakt in till fienden och ropa ”Hello, Horsefuckers!” På en T20 är 20 ett fummelslag i Drakar och Demoner.
Perfekt slag – Detta är motsats till fummel och betyder att man slår bästa möjliga på sitt tärningsslag och kan, vid strid, göra en kritisk träff eller vid t.ex. vid ett diplomati-slag så får man mat och husrum av en ond magiker. På en T20 är 1 ett perfekt slag i Drakar och Demoner.
Karaktärsblad/Rollformulär – Kallas ibland för ”själen” och är, tillsammans med tärningar, det man behöver som spelare. Där står vem man är, vad man är bra på, vilken utrustning man har osv.
Spelledare/SL/GM (Game Master) – Den som leder spelet kallas ”Spelledare” eller kort ”SL” och det är denna person som är berättarrösten, domare och Gud. Denne ska hålla reda på regler och styra alla NPC:s (non-playable character) som spelgruppen träffar på.
Jag började min rollspelarkarriär när jag var 16 år då en vän introducerade det för mig. Jag måste väl medge att jag då inte tyckte det var speciellt spännande, utan det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev riktigt förtjust i det. På den tiden bodde jag nere i Uppsalatrakten och umgicks med ett kompisgäng som alla spelade rollspel och efter några spelmöten var jag fast.
Efter det har jag hunnit spela både Drakar och Demoner, Mutant (med Phoenix Command- systemet), MERP (Middle-Earth Role playing Game) och lite annat.
Numera har jag inga att spela med och kände att abstinensen blev för stor så jag satte mig ner och började skriva mitt egna äventyr och hårdplugga regler. Regler är nämligen något som skulle kunna beskrivas som skelettet i spelet. Man har alltså först en historia och för att världen ska fungera och de olika rollkaraktärerna ska kunna agera i den så finns det en uppsjö av regler man måste följa.
Ett exempel är att SL säger: ”Ni går in i grottan. Det luktar unket och det känns som att mörkret fördunklar era sinnen. Slå ett slag för ’Upptäcka fara’”.
Här får spelarna slå ett tärningsslag. Det är olika för olika spel, men det vanligaste är att man har ett värde mellan 1-20 och man ska med en T20 (20-sidig tärning) slå under det värdet. Lyckas man så kan SL berätta något som de känner, ser eller hör.
Det finns, som sagt, en uppsjö av olika regler och versioner av rollspel – allt ifrån Drakar och Demoner där man slår en T20 för nästan allt, till Phoenix Command där man måste gå igenom ett gäng tabeller innan man vet om man ens har träffat (avstånd, om målet rör sig, sikt, vapnets värden osv.) Kort och gott finns det något för alla – avancerad eller nybörjare.
Jag sysslar nu med två äventyr.
Ett som jag, Cecilia och min äldsta dotter Iris spelar som jag försöker göra så enkelt som möjligt. Där är Iris en Alvprinsessa som har blivit kidnappad av Orcher och jag måste medge att jag blev imponerad av hennes förmåga att rollspela. Cilla spelar här en dvärg som prinsessan träffar i skogen efter hon flytt från Orchfästet och som ska beskydda henne på hennes resa hem till sitt kungarike. Detta rollspel är helt improviserat och jag hittar på saker eftersom, vilket är både utmanande och kul.
Det andra rollspelet är ett som jag, Cecilia, min bror Alexander och hans fru Sara spelar. Detta äventyr har jag skrivit ner och arbetat fram en bakgrundshistoria, en värld, olika karaktärer och ett mål. Vi har dock bara hunnit spela en gång eftersom vi har småbarn och det är då svårt att hitta tid för spelmöten (som kan ta ett par, tre timmar). Cecilia spelar en alv/jägare, Sara en alv/tjuv och Alexander en halvalv/kunskapare. Efter vårt första spelmöte var alla förtjusta och lite mörkrädda.
Här följer några exempel på rollspel:
Drakar och Demoner – Det finns många olika versioner av detta svenska rollspel, men det som jag håller på med och som jag började min rollspelarkarriär med är versionen från 1991. Jag gillar den versionen på grund av sin enkelhet. De nya har jag tittat på, men känner väl att de inte är något för mig.
Dungeons and Dragons - Detta spel är nog det kändaste fantasyrollspelet internationellt. Det kom ut första gången 1974 och har varit inspirationen för många rollspel som kommit senare. Jag har aldrig spelat D&D, som det kallas, men jag gissar att det är lite som Drakar och Demoner. Pathfinder Roleplaying Game är ett annat rollspel som ska vara kompatibelt med D&D.
Kult – Ännu ett svenskt rollspel som jag tyvärr inte har provat på. Det ska, om jag har uppfattat det rätt, utspela sig i ”vår värld” fast med övernaturliga element. Får jag chansen kommer jag att testa det, för det låter väldigt intressant.
Mutant – Ett till svenskt rollspel som jag har spelat. Jag var med i en rollspelskampanj som höll på (nästan) varje söndag under fem år. Vi körde dock med Phoenix Command-systemet, istället för Mutants egna regler. Det utspelar sig i en dystopisk framtid där människor och mutanter lever tillsammans i en värld som har varit härjad av kärnvapenkrig och förstörelse. I världen finns ”Zoner” som ofta är gamla städer som befolkas av diverse monster och vidunder, men har man tur kan man hitta saker från ”De Gamlas tid”.
MERP (Middle-Earth Role Playing Game) – Detta rollspel är också ett fantasyrollspel, men det utspelar sig i J.R.R. Tolkiens Middle-Earth. När jag spelade detta (med samma gäng som jag spelade Mutant med) så var det 500 år före Ringens Krig som vår spelgrupp sprang omkring i västra Middle-Earth och härjade. Ett roligt spel, speciellt om man är ett Tolkienfan.
Slutligen.
De flesta som provar rollspel blir ofta väldigt förtjusta i det. Man behöver inte ”skådespela” i den utsträckning som många tycks tro, men det är bra om man gör val som ens karaktär borde göra. Jag rekommenderar alla att testa rollspel åtminstone en gång och om du har turen att få en bra rollspelsledare, som jag har haft, så kan jag lova att du kommer att se framemot nästa spelmöte. Cecilia var t.ex. inte speciellt intresserad av rollspel tills jag och Iris satt och spelade. Då fick jag göra en karaktär till henne så att hon fick vara med och det verkar som hon tycker att det är riktigt roligt.
Tack till Tommy Ebbeståhl som var min första SL och som har förmågan att trollbinda rollspelsgruppen med fantastiska äventyr… så länge ingen koltrast kommer och stör.
Tack till Stephan Weidemann som ledde Mutant-kampanjen och som lärt mig så mycket om både rollspel och annat nördigt
Idag har den roligaste och mest briljanta författaren jag
har läst somnat in. Pratchett har varit min favorit sedan jag upptäckte honom
för 12 år sedan och alltid kommit med nya och fantastiska böcker, tills nu. Han blev 66 år.
Titel: Critical Failures Bokserie:Caverns and Creatures #1 Författare: Robert Bevan Förlag: CREATESPACE Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2012 Genre:Äventyr, Fantasy, Rollspel Handling och Omdöme: Tim och hans vänner får den hårda vägen reda på att man inte ifrågasätter spelledaren och du bör inte göra narr av hans mantel. En minut dricker de bort tristessen från sina liv, flyr in i ett fantasispel och skrattar häcken av sig. Nästa minut, är de i en hästdragen vagn omgiven av soldater som pekar armborst mot dem. Tim har nu rösten och kroppsbyggnad av en ung tjej. Dave finner att han förlorat en fot eller två i höjd och på något sätt fått en rustning och ett stort skägg. Julians öron har vuxit löjligt långa och spetsig. Och Cooper ... Cooper har skaffat sig en uppsättning betar, ett par kloförsedda händer, och ett allvarligt fall av kroppsliga odörer. Han konstaterar också att han bär en påse med ett människohuvud - ett huvud som han huggit av när de var fortfarande bara spelar ett spel. Shit just got real och om de vill överleva måste dessa fyra vänner utnyttja vissa instinkter de inte ens visste fanns i deras värld av snabbmat och pizza. Det är kamp, flykt, eller försöka övertyga de människor som försöker döda dem om att de inte riktigt existerar i deras värld. Samtidigt sitter en sadistisk spelledare i den verkliga världen och äter deras stekta kyckling.
Jag sprang på denna bok av en slump och den fångade mitt intresse eftersom den handlar om rollspel - vilket jag har spelat från och till sedan tonåren. För er som inte vet vad rollspel går ut på så kan jag förklara lite kort: Man sitter tillsammans och har var sitt karaktärsblad som beskriver den karaktär som man ska spela. Där står det vilka färdigheter man har, vilken utrustning man bär på, vilken ras man är (Människa, Alv, Dvärg osv.) och diverse trollformler osv. Ledare för spelet är en GM (Game Master) som kontrollerar den värld som ens karaktär befinner sig i och som bestämmer vilka fiender man ska möta och spelar de karaktärer som spelarna möter i världen. Alla använder sig av tärningar för att avgöra om man lyckas eller misslyckas med det man ska göra - oavsett om det handlar om strid eller bara att övertyga en vakt om att få passera. Tärningarna är olika för olika spel, men vanligast är T6/D6 (Tärning 6/Dice 6) som är den mest kända tärningen med 6 sidor, och T20/D20 (Tärning 20/Dice 20) som är en 20-sidig tärning. Sedan finns det en massa andra som T4, T8, T10, T100 osv. Så låt oss förenklat säga att man vill skjuta en pil på en fiende och har 16 i pilbåge - då måste man med en T20 slå under 16 för att inte misslyckas.
Notera att detta typ av rollspel inte ska förväxlas med ett så kallat "Live Rollspel", vilket jag tycker att det ofta gör, där folk klär ut sig till sina karaktärer och slåss med vadderade vapen.
I detta rollspel, som på engelska kallas för "Tabletop Role Playing Game", så använder man sig av sin fantasi.
Critical Failures är den första boken i Robert Bevans serie "Caverns and Creatures" som är en rolig omskrivning av det mest kända rollspelet "Dungeons and Dragons". Jag tycker att den var riktigt bra och jag får sån otrolig lust att spela rollspel när jag läser den. Till en början så beskriver boken verkligen rollspelet när det är som värst; då spelare bara skämtar och gör saker utan att tänka. I detta fall får det dock konsekvenser när de sedan hamnar i spelet. Äventyret är i sin helhet en ganska lam historia, men eftersom det är spelare och inte infödda hjältar så blir det underhållande. De pratar om "hit points", att gå upp i level och deras olika "skills" under äventyrets gång och de pratar som spelare. De får leva med konsekvenserna på riktigt av deras val för deras karaktärer, som t.ex. Cooper som valde att bli halvorc med en grymt låg karisma.
När jag läste ut boken så kände jag mig snopen och besviken och ville ge den ett lågt betyg tills jag insåg att jag hade glömt att det var en serie och att berättelsen fortsätter i nästa bok Critical Failures II: Fail Harder. Den slutar nämligen med en riktig cliffhanger.
Jag ger Critical Failures (Caverns and Creatures #1) en stark 4 av 5 i betyg.
Förutom böcker och filmer så är även TV-spel ett fantastiskt sätt att avnjuta en bra berättelse. För många, som inte spelar så mycket TV-spel, kanske det låter konstigt, men faktum är att många TV-spel idag har riktigt bra berättelser som förtäljs genom spelets gång. I vissa spel kan man till och med påverka historiens gång. Visst, det finns en hel del sidohistorier också som kanske inte har så mycket med själva huvudberättelsen att göra, men det är spelskaparnas sätt att förlänga speltiden. Mina favoriter bland dagens TV-spel är de som har en bra huvudberättelse och en s.k. Open World-plattform, där man själv får springa runt och bestämma vad man ska göra. Arkham-serien med Batman i huvudrollen är ju så klart en av mina favoriter, sedan har vi Rockstar Games GTA-serie och Western-spelet Red Dead Redemption (vars story är en av mina absoluta favoriter), samt The Elder Scrolls-serien av Bethesda.
Den fjärde serien som ligger mig varmt om hjärtat är Assassin's Creed-serien av speltillverkaren Ubisoft som verkligen är ett spel för mig. Spelen handlar om kampen mellan två brödraskap; Assassinerna och Tempelriddarna - som båda söker en uråldrig och magisk artefakt. Den har det mesta som jag älskar: Historia, religion, Assassins och en spännande historia. Det första spelet (Assassin's Creed) börjar under det tredje korståget i slutet av 1100-talet där man spelar Lönnmördaren Altaïr Ibn-La'Ahad.
I andra spelet (Assassin's Creed II) hoppar vi fram till slutet av 1400-talet och renässansen där vi spelar den charmiga Ezio Auditore da Firenze (som Cilla har ett gott öga för), som även fortsätter vara huvudrollen i två spinoff-spel: Assassin's Creed: Brotherhood och Assassin's Creed: Revelations. Assassin's Creed II och Brotherhood utspelar sig i Italien (Brotherhood utspelar sig faktiskt i 1500-talets Rom), men i Revelations åker Ezio till Konstantinopel (dagens Istanbul).
Det femte spelet (Assassin's Creed III) hoppar vi fram till den Amerikanska revolutionen i mitten av 1700-talet och får spela två karaktärer: Haytham Kenway (som man bara spelar i början och lite i slutet av spelet) och huvudkaraktären Ratonhnhaké:ton som är mer känd under sitt amerikanska namn Conner (som ärligt talat är ganska opopulär bland spelarna eftersom han är en sådan "gnällspik"). I detta spel kan man besöka 1700-talets New York och Boston, samt att man har en stor vildmark att utforska, en Herrgård att ta hand om och några sjöslag att kämpa i med det skepp man blir tilldelad.
Utöver dessa historier får vi även följa en nutida person vid namn Desmond Miles som är uppkopplad till maskinen "Animus" som, genom DNA-spårning, kan gå tillbaka till Desmonds förfäder och uppleva det som de upplever. Detta görs för att ta reda på vad dessa vet om den uråldrig och magisk artefakt som även de nutida karaktärerna söker.
I oktober 2013 släpptes det sjätte spelet i serien; Assassin's Creed IV: Black Flag, som jag ännu ej har spelat men som är på väg till mig från England just nu. I väntan på det har jag beslutat att börja med den bokserie som är baserad på alla dessa spel och som är skriva av Oliver Bowden - därav anledningen varför jag skriver detta inlägg på vår bokblogg. Det finns än så länge sex böcker av denna TV-spelsfanatiker och renässanshistoriker som egentligen heter Anton Gill, men som tagit sig pseudonymen "Oliver Bowden" eftersom han vill vara anonym.
Jag har börjat på första boken Assassin's Creed: Renaissance som är baserat på spelet Assassin's Creed II och än så länge tycker jag att den är riktigt bra. Boken är bra skriven och följer, vad jag minns, ganska bra historien om hur den unge Ezio förlorar sin familj och blir en ledare inom Assassin-brödraskapet. Jag kan dock inte avgöra hur bra böckerna är om man inte har spelat spelen, men jag tror att även en oinsatt läsare skulle uppskatta dessa böcker. En recension av den första boken kommer nog inom kort.
Titel:Om Jesus Författare:Jonas Gardell Förlag: Norstedts Originalspråk: Svenska Utgivningsår: 2011 Genre:Historia/Religion Handling och Omdöme: "Boken Om Gud var en lika stor framgång hos teologer som hos dem som aldrig öppnat en bibel. Nu fortsätter Jonas Gardell sin resa med att söka efter Guds son. Om Jesus är en bok för troende, tvivlande och för alla oss som undrat vem Jesus var - på riktigt."
Jag ska väl medge att jag hade dubbla känslor inför att läsa denna bok. De övervägande var dock de positiva, dvs. den var skriven av en av våra husgudar och den handlade om religion och historia. Det enda som fick mig att tveka var att herr Gardell är en av Sveriges mest öppna religiösa människor, vilket självklart ställer frågan: Kan den vara objektiv?
Min tvekan var dock förgäves.
Gardell har nog skrivit en av de bästa och mest objektiva böckerna om den historiske Jesus - utan att den antingen blir religiöst riktad eller åt andra hållet: Att den mellan raderna dumförklarar de som tror på Jesus som Guds son. Enligt mig själv så är den enskilda individens tro något personligt och väldigt värdefullt för denne - så därför är det fel av en ateist (som mig) att klanka ner på dem. Sedan är det stor skillnad på en organiserad religion och den individuella tron - vilket jag personligen tycker många icketroende missuppfattar.
Hur som helst så är boken en av de mest intressanta böckerna inom religionshistoria som jag har läst (och jag har läst en hel del). Gardell poängterar dock att han inte är en religionshistoriker - utan en författare. Han har alltså inte en professorsexamen i religionshistoria, men han har däremot gjort en väldigt utförlig research. Jag kan ofta bli irriterad då jag hittar fakta i historia- eller religionshistoria-böcker som jag sedan förut vet är s.k. historiemyter (d.v.s. allmänt kända historisk fakta som egentligen är en gammal myt som har etsats sig fast i vår historieskrivning) eftersom min tillit till författaren försvinner - men jag fann aldrig något i Gardells "Om Jesus" som jag kunde peka på. Historien om Jesus och hela kristenheten är ju trots allt en del av vår kultur och har varit det ända sedan Olof Skötkonung döptes (enligt myten) vid Husby källa omkring år 1008 v.t. - så därför är denna bok något som vi alla kan läsa och njuta av - kristna eller ej.
Gardell är en briljant författare och har förmågan att dra oss in i berättelser som få andra svenska författare har. Detta gäller även denna typ av facklitteratur som han skriver. Han är även personlig och berättar en del om sitt liv som kristen (och framför allt som homosexuell kristen) på det öppna och okonstlade sätt som bara han kan.
Titel:A Study in Scarlet (Sherlock Holmes #1) Originaltitel:A Study in Scarlet Bokserie:Sherlock Holmes Författare:Sir Arthur Conan Doyle Originalspråk: Engelska Utgivningsår:1886 Genre:Klassiker/Deckare Handling och Omdöme: "'A Study in Scarlet' is the first published story of one of the most famous literary detectives of all time, Sherlock Holmes. Here Dr. Watson, who has just returned from a war in Afghanistan, meets Sherlock Holmes for the first time when they become flat-mates at the famous 221 B Baker Street. In 'A Study in Scarlet' Sherlock Holmes investigates a murder at Lauriston Gardens as Dr. Watson tags along with Holmes while narratively detailing his amazing deductive abilities."
Nu har jag avslutat den första boken i Sherlock Holms-serien av Arthur Conan Doyle - en klassiker som helt klart har överlevt till dagens läsare. Som några av er kanske har läst i ett tidigare inlägg här på bloggen så har jag fastnat lite för Sherlock Holms i och med BBC One's serie "Sherlock" och det glädjer mig att den serien är löst baserad på originalberättelserna. Man känner snabbt igen sig då man i boken läser hur Sherlock och dr. John Watson träffas och har svårt att hålla borta bilden av Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudet ur samma scen i serien.
Men sedan så börjar skillnaderna att uppenbara sig.
Sherlock Holms-karaktären i Doyles originalversion är mycket artigare och mindre oförskämd än den version som Cumberbatch gestaltar i serien och Dr. Watson är mer imponerad av Holmes genialitet och är till sättet mer dramatisk än Freemans mer tillbakadragna version. Ska jag vara helt ärlig så tänker jag mig mer dr. Watson som Dr. David Q. Dawson i Disneys gamla klassiker "The Great Mouse Detective" från 1986.
Angående berättelsen så är den, som jag nämnde i tidigare inlägget om Sherlock Holms, en ganska typisk 1800-tals berättelse där man får följa äventyren genom dr. Watsons anteckningar. Jag kan däremot säga att jag i mitten av boken blir glatt överraskad av en förändring i berättandet som jag inte hade väntat mig. Den är smart skriven och man märker att Doyle var en intellektuell människa med ett stort intresse för vetenskap. Karaktärerna är dock, kan man ana, inte riktigt utvecklade än och jag tror nog att de följande böckerna i serien kommer att bjuda på ett lite djupare karaktärsgalleri. Men förutom det så har jag verkligen inte mycket att klaga på och rekommenderar denna starkt till alla läsare och speciellt de som är "Sherlocked".
Arthur Conan Doyles klassiker får 4 av 5 i betyg av mig och jag ser framemot en lång vänskap med denna nyupptäckta författare.
