Tack för allt, sir Terry Pratchett

Den 12 mars i år förlorade världen en av sina mest briljanta författare; sir Terry Pratchett. Jag har under de två senaste månaderna funderat över vad jag ska skriva om hans bortgång, men jag kan inte riktigt finna orden. Pratchett har funnits i mitt liv i 12 år nu och är en av de författarna som jag alltid är lika ivrig att få läsa något nytt av (eftersom jag har läst de redan publicerade ett flertal gånger), men nu kommer det bara en bok till av honom och sedan är det slut. För gott.

Jag sörjer sällan offentliga personer eftersom jag, trots allt, inte känner dem privat. Men med Pratchett och en del andra är det annorlunda eftersom de har varit en så stor del av ens liv. Jag vet t.ex. att jag kommer att känna samma sak den dagen Neil Gaiman lämnar oss. Pratchetts humor, intellekt och skarpsinniga skildringar av en värld, inte allt för olik vår egen, är minst sagt litterära mästerverk i mitt tycke. Visst, många av böckerna om Skivvärlden och några av hans fristående böcker klassas som ungdomsböcker vilket gör att vissa inte vill läsa dem, men det är deras förlust. Ungdomsböcker eller inte, de är ändå fantastiska.

Pratchett diagnoserades med alzheimer 2007, men har fortsatt att ge ut böcker i samma takt som förr. Neil Gaiman, som han skrev Good Omens (1990) tillsammans med, berättar att Pratchett alltid skrev. Jämt. När de träffades på författarevent och alla andra passade på att ha lite ledigt så satt Pratchett och skrev. Men nu är det över.

Den 10 september i år kommer hans sista bok om skivvärlden att ges ut: ”The Shepherd's Crown”
Det blir den 41:a boken i serien och kommer (tack och lov) handla om Tiffany Aching, som är en av mina favoriter i serien.

Jag har tidigare skrivit om Skivvärld-serien här!

Våra recensioner av Terry Pratchetts böcker:
Good Omens av Terry Pratchett och Neil Gaiman (Gottfrids recension)
Good Omens av Terry Pratchett och Neil Gaiman (Cecilias recension)
I lagens namn av Terry Pratchett
Dodger av Terry Pratchett
The Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter
Monstrous regiment av Terry Pratchett
Raising Steam (Discworld #40) av Terry Pratchett

Tack för allt, Pratchett.
Vi kommer att sakna dig.

Sherlock Holmes - den tidlösa mästerdetektiven

Då och då blir jag förälskad i böcker och karaktärer - så har det varit sedan jag var en liten pojke och förälskade mig i historierna kring Heman och Turtles. Som många kanske märkte så var jag t.ex. för ett år sedan väldigt inne i Batmans värld - där jag spelade spelen, läste serierna/böckerna och tog reda på så mycket jag kunde om denne fladdermusklädda hjälte. Just nu är jag hemma sjuk för första gången sedan jag började på mitt nya jobb ifjol och har spenderat tiden genom att titta igenom den brittiska serien Sherlock med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudrollerna - och detta har skapat mersmak för den romantiska detektiven Sherlock Holmes.

Idag finns det många olika versioner av Holmes och mina favoriter, även fast de är ganska olika, är den tidigare nämnda serien Sherlock och filmerna Sherlock Holmes med Robert Downey Jr. och Jude Law från 2009/2011. Jag har även börjat läsa den första berättelsen skriven av originalförfattaren Arthur Conan Doyle; A study in scarlet (En studie i rött) från 1887, som jag anser har en ganska typisk 1800-tals litterär ton. I likhet med t.ex. Bram Stokers Dracula från 1897 så är romanen skriven som en dagbok som skrivs av Holmes följeslagaren och livstecknare dr. John Watson och man följer därigenom äventyren genom hans tankar och observationer. Min teori är att man skrev böcker på detta sätt för att få det att kännas mer verkligt - som om man faktiskt läste anteckningar från verkliga livet. Karaktärerna från denna litterära tidsålder skiljer sig däremot ganska mycket från dagens skildringar. De är visserligen fortfarande intelligenta (vilket de flesta hjältarna var under romantiken), men de var artigare och... typiskt brittiska.

Serien Sherlock följer originalberättelsen ganska bra har jag upptäckt - om än något översatt till 2000-talets publik. Första avsnittet t.ex. heter "A Study in Pink" och är baserat på Doyles första berättelse om Holmes: "A study in scarlet". Watsons nedtecknande av deras äventyr är också uppgraderat från dagboksskrivande till en blogg.

Arthur Conan Doyle

1800-talets romantiska författare var ofta väldigt fascinerade av vetenskap och de för- och nackdelarna som detta medförde. I Frankenstein (1818) av Mary Wollstonecraft Shelley och Dr Jekyll och Mr Hyde (1886) av Robert Louis Stevenson så får vi ta del av den rädsla för vad vetenskap kan göra med oss människor. Men i Dracula så är det just en vetenskapsman (Professor Abraham Van Helsing) som är hjälten - och så är även fallet i Holmes-böckerna, eftersom Sherlock Holmes är inget mindre än en genialisk vetenskapsman.

Min fascination för Holmes är av samma anledning till varför jag är så förtjust i t.ex. Batman, Arn i Jan Guillous trilogi eller Columbo från den gamla deckarserien från 1960-talet med samma namn. De är övermänniskor som överlistar alla bara med sitt intellekt och kvickhet - något som skiljer sig ganska mycket från mina barndomshjältar Heman och Turtles, kan jag väl lugnt påstå.

Vanliga missuppfattningar:

• Det mest berömda citatet av Holmes är "Elementärt, min käre Watson" ("Elementary, my dear Watson"). Men Holmes sa aldrig så i originalberättelserna. "Elementary" och "dear Watson" förekommer var för sig, men aldrig tillsammans. Det felaktiga citatet finns först belagt i skrift i P.G. Wodehouses roman Psmith, Journalist (1915) och på film i The Return of Sherlock Holmes (1929).
• Den deerstalker-mössa som Holmes ofta avbildas med omnämns aldrig i originalberättelserna. Det är möjligt att det är en sådan mössa som avses, men den enda beskrivningen är att han bar en filtmössa med öronlappar, och detta endast då han var på resa. Att just denna modell förknippas med Holmes beror på Sidney Pagets illustrationer till bland annat Baskervilles hund. På samma sätt skrivs det aldrig att han använder en calabash-pipa, med stort huvud och krökt skaft. Det står däremot att han rökte briar- (ljungrots-) eller lerpipa, men inget om form och storlek. Möjligen introducerades den på teatern av den amerikanske skådespelaren William Gillette, som även skrev två pjäser om Holmes. Han gestaltade även Holmes på film, och då just med en sådan pipa. Det sägs att han valde denna pipmodell eftersom den gjorde att han kunde tala med pipan hängande i munnen (i motsats till en rak pipa som endast låter personen tala med sammanbitna tänder, något som inte fungerar på scen). 

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sherlock_Holmes

Dan Brown – Kodernas mästare

Första gången de flesta hörde namnet Dan Brown var då boken Da Vinci-koden kom till Sverige 2003 och det blev lite av en hype och jag minns att en vän till mig, som aldrig annars är så mycket för att läsa böcker, rekommenderade den. Jag blir dock alltid lite reserverad när böcker blir hyllade och väntar alltid några månader (ibland år) innan jag läser dem. Det är väl någon fånig åkomma som är kvar sedan tonåren att ”jag ska minsann inte falla för grupptrycket”.

Nå väl, jag läste den i alla fall slutligen och tyckte den var riktigt bra. Den hade ju historia och religion – två ämnen jag är väldigt intresserad av. Den var dessutom välskriven och väl genomarbetad. Jag var tvungen att kolla upp den fakta som är invävd i historien och blev glatt överraskad att mycket av det stämde överens med andra källor (inte allt däremot). Detta fick mig att fortsätta med en annan bok av Brown som också hade Robert Langdon i huvudrollen, nämligen Änglar och demoner  som kom ut år 2000 och utspelar sig före Da Vinci-koden. Även denna gång blev jag förtjust och det ledde till att jag läste både I cirkelns mitt (utan Robert Langdon) från 2001 och Den förlorade symbolen (med  Robert Langdon) från 2009.

Dan Browns böcker är fylld med information vilket kan bli aningen tröttsamt ibland - medan det andra gånger kan vara riktigt intressant. Detta känns typiskt för deckare-genren han blivit tilldelad, men jag tycker ändå att hans böcker har en annan nivå än ”vanliga deckare”. De enda böckera som befinner på samma nivå, enligt mig, är allas vår Stieg Larssons Millennium-trilogi. Böckerna med Robert Langdon tycker jag dock mest om, då Langdon löser koder med kunskap om symboler ur religion och historia och jag hoppas att hans nästa bok Inferno som kommer ut den 14 maj i år kommer att ha honom i huvudrollen.

Betyg:
Änglar och demoner (2000) – 4 av 5 i betyg.
I cirkelns mitt (2001) – 4 av 5 i betyg.
Da Vinci-koden (2003) – 5 av 5 i betyg.
Den förlorade symbolen (2009) – 5 av 5 i betyg.

Digital fotografi av Scott Kelby

Titel: Digitalfotografi : lär dig yrkesfotografernas hemligheter - steg för steg!
Originaltitel: Scott Kelby's Digital Photography
Författare: Scott Kelby
Originalspråk: Engelska
Översättare: Petra Hall, Elsie Formgren, Sten Sundströn och Richard Gustafsson
Utgivningsår: 2001
Genre: Fotografering, Facklitteratur
Beskrivning:
"Digitalfotografi första delen: Detta är inte en teoribok full av förvirrande jargong och detaljerade begrepp. Det är en bok som talar om vilken knapp du ska trycka på, vilka inställningar du bör använda och när du ska använda dem. 
Digitalfotografi andra delen: Varje sida i boken behandlar ett enskilt koncept som bidrar till att utveckla ditt fotograferande. Varje gång du vänder på bladet lär du dig ytterligare en professionell inställning, ett verktyg eller ett knep som du använder för att omvandla dina foton till konst som skulle platsa på ett galleri. 
Digitalfotografi tredje delen: Tredje delen tar vid där de andra böckerna slutar. Här finns det ännu mer av ”Aha, är det så man gör” och ”rakt på-sak”- och 'skippa-teknik'-snacket – alltså det koncept som gjorde Digitalfotografi till världens bäst säljande bok om digital fotografering."

Omdöme:
För er som inte känner mig (eller har läst under fliken ”Om oss”) så kan jag berätta att förutom att läsa böcker så är jag också väldigt intresserad av fotografering. Jag har drivit en fotoblogg med namnet Gottegraphic i några år nu (som däremot av olika anledningar har stått stilla några månader) och fotat bröllop, porträtt, konserter och mycket mer. När jag köpte min första systemkamera i början av 2009 så blev jag tipsad om att införskaffa de tre böckerna i Digital fotografi-serien av författaren och fotografen Scott Kelby (det finns en fjärde bok som ännu inte är översatt till svenska) - det visade sig vara det bästa bokinköpet jag kunde göra för min fotografiska utveckling.

Dessa böcker passar lika bra för de som är nybörjare med systemkamera som med en kompakt digitalkamera och råden Kelby ger är korta och enkla men också väldigt användbara. Han beskriver boken som att du och han är ute och fotar tillsammans och han ger dig några enkla tips på vägen – vilket jag tycker summerar böckerna ganska bra. Böckerna är indelade i kapitel som ”Fota blommor som ett proffs” eller ”Fota bröllop som ett proffs”, vilket gör det enkelt att använda dem som uppslagsböcker när du ska fota något speciellt. Sedan finns det en huvudrubrik per sida, t.ex. ”Gift dig med ditt stativ”, en bild och en text som innehåller råd, tips och beskrivning. Längst ner på sidan finns det i vissa fall även tips på utrustning eller ytterligare råd.

Jag kan fortfarande idag, snart 4 år senare, ta fram böckerna om jag t.ex. ska fota på ett bröllop och behöver friska upp minnet lite. Kelby skriver begripligt även för nybörjare och han är också väldigt rolig emellanåt, ta bara detta exempel:

”Knivskarp är en akronym, där KNIV står för Kelvin Neutraliserande Infraröd Visualisering     (som hänvisar till färgtemperaturen i fotografier) och SKARP står för SlutartidsKalibrering     Av Refraktorerade Polarisationer. Det kan tyckas att detta är rätt tekniska termer, men när du     inser att jag bara hittar på dem, så verkar det inte så komplicerat, eller hur? Men du måste     erkänna att det lät ganska övertygande till en början? Jag menar, visst lurade jag dig lite?”

Humor, eller hur?
Så, jag vill alltså rekommendera dessa böcker för alla er som är nybörjare eller glada amatörer inom fotograferingens konst, för jag lovar att ni kommer att få mycket ut av dem. Jag fick i alla fall det.

Neil Gaiman ger ut en ny bok för vuxna 2013!

Yay!
Jag startade upp min twitter igår för första gången på väldigt länge, och det första jag läser är en twitt av Neil Gaiman: "..The Ocean at the End of the Lane!"

Jag förstår förstås ingenting, men begriper efter en stunds research att det är titeln på hans nya bok, som kommer ut sommaren 2013! Och det bästa: Det är en vuxenbok! Yay!! Jag har väntat å väntat på en ny, härlig bok av mr Gaiman och nu fick jag verkligen något att se fram emot! Tack Neil!

/Cecilia

Ps. Här är ett filmklipp på Neil och hans fru Amanda, håll utkik i vänster hörn runt 1:20 :)

Discworld av Terry Pratchett

Jag var 20 år gammal då jag först fick höra om den brittiske fantasyförfattaren Terry Pratchett och hans böcker om skivvärlden. Idag, nästan 10 år senare har jag läst alla böckerna om skivvärlden och även några fristående böcker, som t.ex. boken Nation. Hans böcker är framför allt väldigt fyndiga men har också inslag av spänning och är väldigt intelligent skrivna. Bokserien kan läsas kronologiskt, men huvudpersonerna skiftar från en bok till en annan. En bok kan t.ex. handla om häxorna medan nästa bok handlar om någon annan. Sedan går det några böcker tills häxorna dyker upp igen och börjar där den senaste häx-boken slutade. Jag läser inte böckerna kronologiskt utan väljer ut en huvudperson och läser bara böckerna om denne.

Det finns i huvudsak 6 stycken serier i själva serien och det är böckerna om Rensvind - Värdelös trollkarl med ett levande bagage, Mormor Vädervax - troligtvis Skivvärldens mäktigaste häxa, Döden - han med kåpan och lien ni vet, Stadsvakten - De mer eller mindre modiga stadsgardet i Ankh-Morpork med Sam Vimes i spetsen, Tiffany Aching (och Nac Mac Feegles) - En ny häxa där Mormor Vädervax dyker upp ibland, Moist von Lipwig - Skojare som får ett nytt liv i boken Going Postal och sedan några böcker med diverse andra karaktärer.  Här följer i alla fall några av mina favoriter i serien:

Häxorna:

• Equal Rites/Trollkarlens stav (1987)
• Wyrd Sisters/Häxkonster (1988)
• Lords and Ladies/Herrskap och Häxor (1992)
• Maskerade/Masker (1995)
• Carpe Jugulum/Carpe Jugulum (1998)
• The Wee Free Men/Små blå män (2003)
• A Hat Full of Sky (2004)
• Wintersmith (2006)
• I Shall Wear Midnight (2010)

Stadsvakterna:

• Guards! Guards!/I lagens namn (1989)
• Men at Arms/En man på sin vakt (1993)
• Feet of Clay/På lerfötter (1996)
• Jingo/Jingo (1997)
• The Fifth Elephant (1999)
• Night Watch (2002)
• Thud! (2005)
• Snuff (2011)

Även vissa av de fristående böckerna, som t.ex. Monstrous Regiment (2003) är riktigt bra.
Kolla in min Discworld-hylla på Goodreads!

Sir Terry Pratchett (född 1948 Beaconsfield, Storbritannien) diagnoserades i december 2007 av alzheimer. Han skriver ännu böcker och har sagt att den dagen han inte kan skriva längre så vill han dö. Han gjorde en dokumentär om aktiv dödshjälp ”Choosing to die” där ämnet diskuterades. En författarkollega, Neil Gaiman berättade en gång att även när de träffades på författarkonvent så skrev Pratchett medan alla andra ville vara ledig.

Skivvärlden är en värld som består av en skiva som vilar på ryggarna av fyra elefanter och som i sin tur står på jättesköldpaddan A´tuin som simmar genom rymden medan en måne och en sol cirkulerar kring världen. Världen har en stark grund av magi och är därför en plats för häxor och trollkarlar. Även riktigt dåliga sådana som Rensvind som dyker upp i de två första böckerna Colour of Magic och Light Fantastic. Böckerna om stadsvakterna är dock mer i deckarformat än fantasy och utspelar sig i skivvärldens största stad Ankh-Morpork.

Som ni kanske redan har förstått så rekommenderar jag dessa böcker och andra av Terry Pratchetts verk varmt om ni vill ha spänning, magi och framför allt humor.

/Gottfrid