Sherlock Holmes - den tidlösa mästerdetektiven

Då och då blir jag förälskad i böcker och karaktärer - så har det varit sedan jag var en liten pojke och förälskade mig i historierna kring Heman och Turtles. Som många kanske märkte så var jag t.ex. för ett år sedan väldigt inne i Batmans värld - där jag spelade spelen, läste serierna/böckerna och tog reda på så mycket jag kunde om denne fladdermusklädda hjälte. Just nu är jag hemma sjuk för första gången sedan jag började på mitt nya jobb ifjol och har spenderat tiden genom att titta igenom den brittiska serien Sherlock med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman i huvudrollerna - och detta har skapat mersmak för den romantiska detektiven Sherlock Holmes.

Idag finns det många olika versioner av Holmes och mina favoriter, även fast de är ganska olika, är den tidigare nämnda serien Sherlock och filmerna Sherlock Holmes med Robert Downey Jr. och Jude Law från 2009/2011. Jag har även börjat läsa den första berättelsen skriven av originalförfattaren Arthur Conan Doyle; A study in scarlet (En studie i rött) från 1887, som jag anser har en ganska typisk 1800-tals litterär ton. I likhet med t.ex. Bram Stokers Dracula från 1897 så är romanen skriven som en dagbok som skrivs av Holmes följeslagaren och livstecknare dr. John Watson och man följer därigenom äventyren genom hans tankar och observationer. Min teori är att man skrev böcker på detta sätt för att få det att kännas mer verkligt - som om man faktiskt läste anteckningar från verkliga livet. Karaktärerna från denna litterära tidsålder skiljer sig däremot ganska mycket från dagens skildringar. De är visserligen fortfarande intelligenta (vilket de flesta hjältarna var under romantiken), men de var artigare och... typiskt brittiska.

Serien Sherlock följer originalberättelsen ganska bra har jag upptäckt - om än något översatt till 2000-talets publik. Första avsnittet t.ex. heter "A Study in Pink" och är baserat på Doyles första berättelse om Holmes: "A study in scarlet". Watsons nedtecknande av deras äventyr är också uppgraderat från dagboksskrivande till en blogg.

Arthur Conan Doyle

1800-talets romantiska författare var ofta väldigt fascinerade av vetenskap och de för- och nackdelarna som detta medförde. I Frankenstein (1818) av Mary Wollstonecraft Shelley och Dr Jekyll och Mr Hyde (1886) av Robert Louis Stevenson så får vi ta del av den rädsla för vad vetenskap kan göra med oss människor. Men i Dracula så är det just en vetenskapsman (Professor Abraham Van Helsing) som är hjälten - och så är även fallet i Holmes-böckerna, eftersom Sherlock Holmes är inget mindre än en genialisk vetenskapsman.

Min fascination för Holmes är av samma anledning till varför jag är så förtjust i t.ex. Batman, Arn i Jan Guillous trilogi eller Columbo från den gamla deckarserien från 1960-talet med samma namn. De är övermänniskor som överlistar alla bara med sitt intellekt och kvickhet - något som skiljer sig ganska mycket från mina barndomshjältar Heman och Turtles, kan jag väl lugnt påstå.

Vanliga missuppfattningar:

• Det mest berömda citatet av Holmes är "Elementärt, min käre Watson" ("Elementary, my dear Watson"). Men Holmes sa aldrig så i originalberättelserna. "Elementary" och "dear Watson" förekommer var för sig, men aldrig tillsammans. Det felaktiga citatet finns först belagt i skrift i P.G. Wodehouses roman Psmith, Journalist (1915) och på film i The Return of Sherlock Holmes (1929).
• Den deerstalker-mössa som Holmes ofta avbildas med omnämns aldrig i originalberättelserna. Det är möjligt att det är en sådan mössa som avses, men den enda beskrivningen är att han bar en filtmössa med öronlappar, och detta endast då han var på resa. Att just denna modell förknippas med Holmes beror på Sidney Pagets illustrationer till bland annat Baskervilles hund. På samma sätt skrivs det aldrig att han använder en calabash-pipa, med stort huvud och krökt skaft. Det står däremot att han rökte briar- (ljungrots-) eller lerpipa, men inget om form och storlek. Möjligen introducerades den på teatern av den amerikanske skådespelaren William Gillette, som även skrev två pjäser om Holmes. Han gestaltade även Holmes på film, och då just med en sådan pipa. Det sägs att han valde denna pipmodell eftersom den gjorde att han kunde tala med pipan hängande i munnen (i motsats till en rak pipa som endast låter personen tala med sammanbitna tänder, något som inte fungerar på scen). 

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Sherlock_Holmes