The Hobbit: The Desolation of Smaug - en filmrecension

Det var ett tag sedan nu som The Hobbit: The Desolation of Smaug hade premiär och jag, tillsammans med min bror, var och såg den. Men jag kände ändå att jag ville göra en recension av den som jag gjorde med den första filmen: The Hobbit: An Unexpected Journey – en filmrecension.
En av anledningarna till att jag inte har skrivit något om den ännu är för att jag fortfarande är lite osäker på vad jag egentligen tycker om den. Men jag ska försöka ta reda på det i detta inlägg. Jag varnar nu läsare som kanske inte har sett denna film (och den första också förstås) att sluta läsa här, eftersom jag kommer att ta upp en del händelser i filmen. Så, nu har ni blivit varnade och fortsätter läsa på egen risk.

Känslan som har etsat sig fast i mig är samma känsla som jag fick av den första filmen (efter lyckan att filmen i huvud taget var gjord hade lagt sig lite). Skillnaderna mellan boken The Hobbit och Lord of the Rings-böckerna är stora och vad Peter Jackson har försökt att göra är ett lika episkt äventyr av The Hobbit som i de föregående filmerna. Problemet är bara att The Hobbit-berättelsen inte är speciellt episk - utan mer som en lättsammare saga. Detta lämnar i alla fall mig med en känsla av att filmen "försöker för mycket". Missförstå mig rätt, jag älskar fortfarande filmerna, men jag kan inte undgå känslan av att något stör mig.

Som i den första filmen har Jackson lagt till en del andra berättelser som går att finna i bland annat The Silmarillion, vilket jag till en början tyckte var en fantastisk idé. Men i The Hobbit: The Desolation of Smaug tycker jag det går lite överstyr. Exakt vad det är kan jag däremot ej avslöja då det skulle förstöra filmen för de som inte sett den ännu. Det enda jag kan säga är att vissa saker som händer i filmen gör andra saker i Lord of the Rings-filmerna helt ologiska - mer säger jag inte.
Sedan har vi det här med att ta in en kvinnlig karaktär för att bryta mönstret med överflödet av testosteron. Idén är bra och ganska självklar, men det har petats in några nya moment i historien som jag helt enkelt inte kan godkänna.
Jag skriver om det med vit text här så de som sett filmen eller inte bryr sig kan markera texten för att läsa:
[En Alv och en Dvärg skulle aldrig ha en romans! Det är helt absurt i Tolkiens universum. De två raserna kommer inte överens och är dessutom skapade av två helt skilda Valar (Gudar). Dvärgarnas sju fäder skapas av valan Aulë och Alverna skapades av den allsmäktiga valan Ilúvatar. Ilúvatar ville först att Aulë skulle dräpa sina skapelser, men ångrade sig och lät dem sova tills efter Alverna hade vaknat. Detta är en av de historiska händelser som ligger för grund för Alvernas och Dvärgarnas osämja: Vem skapades egentligen först? Därför är den uppenbara romansen mellan Tauriel och Kili helt otänkbar.]

Så, tycker jag alltså att filmen är totalt värdelös? Självklart inte, men de här två första filmerna kan tyvärr inte jämföras med Lord of the Rings-trilogin. Det jag stör mig på har mest med scener de "fyller ut" historien med som enligt mig inte behövs.

Men filmen är ändå en fantastisk upplevelse och skådespelarna gör fortfarande bra ifrån sig. Martin Freemans tolkning av Bilbo blir t.ex. bara bättre. I denna film går de in i Mirkwood - den mörka skog där bland andra skogsalverna har sitt rike, och filmen blir betydligt mörkare på ett sätt som hör historien till. Slutet av filmen är däremot en cliffhanger utan dess like och jag kan knappt vänta tills den sista och avgörande delen The Hobbit: There and Back Again kommer på bio i slutet av året.

Det bästa med filmen är däremot låten "I see fire" av Ed Sheeran som jag direkt blev förälskad i - lyssna och njut: