Raising Steam (Discworld #40) av Terry Pratchett

Titel: Raising Steam
Bokserie: Discworld #40
 Författare: Terry Pratchett
Förlag: Transworld
Originalspråk: Engelska
Utgivningsår: 2013
Genre: Äventyr/Fantasy
Handling och Omdöme:
"To the consternation of the patrician, Lord Vetinari, a new invention has arrived in Ankh-Morpork - a great clanging monster of a machine that harnesses the power of all of the elements: earth, air, fire and water. This being Ankh-Morpork, it's soon drawing astonished crowds, some of whom caught the zeitgeist early and arrive armed with notepads and very sensible rainwear. Moist von Lipwig is not a man who enjoys hard work - as master of the Post Office, the Mint and the Royal Bank his input is, of course, vital...but largely dependent on words, which are fortunately not very heavy and don't always need greasing. However, he does enjoy being alive, which makes a new job offer from Vetinari hard to refuse...Steam is rising over Discworld, driven by Mister Simnel, the man wi' t'flat cap and sliding rule who has an interesting arrangement with the sine and cosine. Moist will have to grapple with gallons of grease, goblins, a fat controller with a history of throwing employees down the stairs and some very angry dwarfs if he's going to stop it all going off the rails..."

Då så, då har jag avslutat den 40:e boken i min älskade Discworld-serie av Terry Pratchett som heter Raising Steam och handlar om hur världen, med staden Ankh-Morpork självklart i centrum, får sin första järnväg och sitt första ånglok. I huvudrollen får vi än en gång möta den intelligenta skojaren Moist von Lipwig som gjorde sin entré första gången i boken Going Postal (Discworld #33) och dyker senare även upp i Making Money (Discworld #36). Moist von Lipwig hör inte till någon av mina favoritkaraktärer vilket gjorde att mitt intresse för boken var redan innan ganska svalt (om man jämför med mitt intresse då det handlar om t.ex. Stadsvakten eller Häxorna).

Till en början är boken ganska tråkig, faktiskt. Detta är visserligen mätt i Pratchett-mått vilket gör att den fortfarande slår många andra böcker av andra författare jag har läst. Men för att vara en Discworld-bok var den, som sagt, ganska tråkig. Vi får följa uppbyggnaden av järnvägen och Moist von Lipwigs äventyr då han ska köpa upp mark och säkra vägen för järnvägen. Ja, ni kanske hör själva hur det låter? Inte så fantastiskt intressant. Det som förgyller boken en aning under den första halvan är att den har en sidoberättelse som tar upp fortsättningen på spänningarna i Dvärg-politiken som vi senast såg i Thud! (Discworld #34). Men förutom detta är den ganska... tråkigt, kort sagt.

Men efter ungefär halva boken vänder det en aning och ett nytt äventyr börjar som pågår till slutet av boken med en ganska typisk Pratchett-uppgörelse. Här får även His Grace, The Duke of Ankh, Commander Sir Samuel Vimes en större roll, vilket kanske är anledningen till att jag blir mer intresserad? Men även fast sista halvan av boken var bra så måste jag se på helheten och tyvärr säga att detta är inte en av mina favoriter.

Jag ger Raising Steam (Discworld #40) 3 av 5 i betyg.

Jag vill också tillägga en sak.
Jag läste en recension av denna bok på Goodreads där skribenten påstod att han har börjat se "Pratchetts sjukdom" i hans senaste böcker. Terry Pratchett blev, som de flesta fans vet, diagnostiserad 2007 med alzheimer, men har fortsatt att skriva böcker ändå (tack och lov). Jag har läst alla böcker i Discworld-serien och jag kan inte riktigt se det. Jag har haft det i åtanke sedan Unseen Academicals (Discworld #37), men varken den eller I Shall Wear Midnight (Discworld #38) var det något fel på - tvärtom så är I Shall Wear Midnight en av mina favoriter. Snuff (Discworld #39) var väl sådär och är nog den Stadsvakt-bok jag tycker sämst om, men jag kan inte se någon förändring i hans berättande. Har någon av er gjort det?

Goodreads snittbetyg: 3.83