Vikingar, flugsvamp och källkritik

Idag läser många av oss historiska romaner och facklitteratur för skojs skull vilket är en fantastiskt sätt att vidga vyerna från det trygga samhälle som vi lever i idag. Det finns även böcker med historisk kuriosa där man läser kort om historiska händelser vilket kan utgöra rolig ”dasslitteratur”. Men det är en sak som man ska tänka på när man läser dessa: Var kritisk.
Det kanske nu är så att du inte är som jag som gärna berättar om historiska händelser så fort jag får chansen, men det kan ändå vara bra att tänka på att man inte ska svälja allt som man läser.

Varför skriver jag om detta just nu, undrar ni säkert. Jo, det är nämligen så att jag hittade en bok som heter ”Historiens underbara värld : kuriosa och fakta ur historiens gömslen” av Carsten Ryytty som är just en bok om korta urklipp från historiens mest intressanta händelser och eftersom jag är van att vara källkritisk så testade jag den direkt genom att kolla på den mest mytomspunna delen av den svenska historien, nämligen Vikingarna. Det är nämligen så att mycket av myterna kring Vikingarna härstammar ifrån en tid i Sverige då länderna i västvärlden tävlade om att ha det mest glamorösa förflutna. Detta pågick under många århundraden, men under 1800-talet så började man att idealisera Vikingarna som man däremot inte visste så mycket om, men vad gjorde det? Det var ju bara att hitta på. Vikingarna var starka dugliga krigare som reste över världen och skänkte skräck i det övriga lite mesiga kristna Europa och de var dessa vi Svenskar härstammade ifrån. Eller inte.

Även idag vet vi inte så mycket om Vikingarna förutom att de var handelsmän och sjörövare som med sina finurliga båtar faktiskt tog sig hela vägen till dåtidens Konstantinopel (dagens Istanbul) som de kallade för Micklagård. De reste även till Island och Grönland och man har funnit lämningar ifrån vad man tror är folk från Skandinavien i östra Kanada. De källor som dagens historiker har att gå på är runstenar, arkeologiska fynd och anteckningar som besökande munkar gjorde, men inte så mycket mer vilket gör den delen av den Skandinaviska historia lite otydlig. Ändå stöter man ofta på folk som hävdar sig veta vilka Vikingarna var, vad de gjorde och så vidare. Bara namnet ”Vikingatid” är lite missvisande då man egentligen ska prata om Yngre järnåldern eftersom ordet ”Viking” inte dyker upp i litteraturen förrän på 1200-talet och då betyder det ”skurk”. Så Nordborna som levde 850 v.t. till 1050 v.t. visste inte om att de skulle att komma kallas Vikingarna.

Nu skenade jag iväg här, känner jag. Vad jag i alla fall skulle kritisera denna bok för var att många av de notiser som skrivs om vikingar är några av de mytiska tolkningar om vikingar som inte har något fast grund i den seriösa historieforskningen. Den fösta jag stötte på som gjorde mig besviken att jag hade betalat för boken var: ”För att stärka sig inför ett viktigt anfall åt vikingarna flugsvamp. Giftet gjorde att de slogs i raseri.”¹
Var ska jag börja egentligen? För det första så blir den som äter en flugsvamp knappast fylld av raseri utan förgiftad – där symptom som illamående, slöhet, flämtande andning och domningar i armar och ben väldigt troligt förekommer. Det skulle knappast göra en bra krigare. Myten om flugsvampar och Vikingar är är dessutom en av de få myter som historiker vet var den kommer ifrån, närmare bestämt från botanisten Samuel Ödmann, en av Carl von Linnés lärjungar, som publicerade en artikel 1784 där han spekulerar i att Vikingarna åt flugsvamp. Han hade läst om naturfolk i norra Asien som använde flugsvamp som en drog och påstods drabbas av raseriutbrott och föreslog att Vikingarna hade kommit i kontakt med dessa folk genom sina resor i öster.² Detta är dock dagens forskare överens om att det inte stämmer och ändå står det alltså i denna bok.

Det man ska se efter om man nu verkligen vill veta om det man läser verkligen är ”sant” (eller snarare har en fast grund) är källförteckningar. Min favorit bland religionsförfattarna är en kvinna vid namn Karen Armstrong som alltid har källhänvisningar i sina böcker. När det kommer till tidig svensk historia så vänder jag mig alltid till professor Dick Harrison från Lund som har skrivit den fantastiska historieboken Sveriges historia: 600-1350 som jag rekommenderar varmt till alla historieintresserade. Det intressanta med hur han skriver i den boken då han går igenom den yngre järnåldern i Sverige är att han ofta påpekar att historieforskarna ”tror”, ”antar” och ”gissar”, eftersom de inte kan göra så mycket annat när de är så tunt av källmaterial. Han har även gott om källhänvisningar.

Så, vad är sensmoralen i detta utdragna inlägg? Ja, det är väl helt enkelt rådet att vad man än läser ska man vara kritisk och inte svälja allt.

1. Historiens underbara värld : kuriosa och fakta ur historiens gömslen av Carsten Ryytty
2. Åke Persson - 101 Historiska Myter av Åke Persson och Thomas Oldrup.