Till att börja med: Om ni inte har en aning om vem Michael McIntyre är så vill jag rekommendera att ni tar en titt på någon av hans stand up-shower eller kollar klippen längst ner i detta inlägg. Gillar ni vad ni ser kan ni återkomma, annars är denna bok antagligen inget för er.
Som med alla självbiografier så handlar det mer om intresset för personen man läser om än bokens berättelse (i fåtal fall behöver det inte vara så). Själv är jag inte speciellt intresserad av självbiografier och ännu mindre biografier som är skrivna av andra än huvudpersonen som boken handlar om. Men jag har ändå läst några, t.ex. Robert Gustavssons ”Från Vaggan till Deadline” och Tommy Körbergs ”Sjung tills du stupar”, och gillat dem eftersom jag har ett intresse i deras historia och för att jag har vuxit upp med dem.
Michael McIntyre upptäckte jag för första gången för ett par år sedan då min kära svägerska, som bor i England, skickade över en av hans shower på DVD som julklapp till mig. Hon vet att jag är väldigt förtjust i stand up och att jag tycker att brittiska komiker är de absolut bästa (med endast ett svenskt undantag: Johan Glans). Tidigare har komiker som Eddie Izzard, Lee Evans och Dylan Moran (som visserligen är irländare) varit mina favoriter och nu upptäckte jag alltså Michael McIntyre som flög rakt upp till toppen på min lista med sin fantastiska vardagshumor.
Hans humor är enkel men otroligt fyndig och han tar upp saker som hur kvinnor ser ut när de tar på sig strumpbyxor, hur alla hem har en ”manslåda” med en massa onödigt skräp och hur det är att vara tvåbarnsfar. Eddie Izzard har sin intelligenta och något samhällskritiska humor, Lee Evans har sitt kroppsspråk och sitt gummiansikte och Dylan Moran har sin bittra Irländska prägel – men McIntyre har sin vardagliga och lättbegripliga humor.
Kom till saken då! Hur var boken?!
Ja, förlåt.
Boken var överraskande bra, om jag ska vara ärlig. Jag trodde att McIntyres flamsiga humor skulle göra boken oseriös, men jag hade fel. Den är brutalt ärlig och hans sätt att berätta om svårare stunder, som då han pappa dog eller hur han och hans fru led genom en ekonomisk kris innan han slog igenom, är väldigt uppriktigt och rörande. Lite som Robert Gustavssons självbiografi. Men visst är den rolig också och ibland dyker händelser upp som man känner igen från hans stand up. Det bästa är dock att man får lära känna de människor som han pratar om i sina shower, som t.ex. hans fru, och det gör det hela mycket mer intressant. McIntyre är en av världens mest framgångsrika komiker idag och detta är resan som han tog för att komma dit.
Titel:Batman: The Court of Owls, The City of Owls och Night of the Owls (The New 52!) Författare: Huvudsakligen skriven av Scott Snyder Andra författare: Tony Daniel (Detective Comics), Kyle Higgins (Nightwing), Scott Lobdell (Red Hood and the Outlaws), Jimmy Palmiotti and Justin Gray (All-Star Western), Gail Simone (Batgirl), Duane Swierczynski (Birds of Prey), Peter Tomasi (Batman and Robin), James Tynion IV (Batman Annual), Judd Winick (Batman: The Dark Knight, Batwing, and Catwoman) Tecknare: Rafael Albuquerque (Batman backup feature), Eddy Barrows (Nightwing), Greg Capullo (Batman), Tony Daniel (Detective Comics), Jason Fabok (Batman Annual), David Finch (Batman: The Dark Knight), Travel Foreman (Birds of Prey), Lee Garbett (Batman and Robin), Moritat (All-Star Western), Kenneth Rocafort (Red Hood and the Outlaws), Ardian Syaf (Batgirl), Marcus To (Catwoman) Förlag: DC Comics Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2012 Genre:Comic Goodreads snittbetyg:4.09/4.28/4.26
Serier (i läsordning):
Court of Owls Batman #01 - #06
Nightwing #01 - #06 Justice League #08 (ej läst)
Handling och Omdöme:
”När det onda sprider sig över Gotham City, befinner sig Batman och Batmans allierade, inklusive Red Robin, Batwing, Robin, Batgirl, Birds of Prey, Nightwing och även Catwoman i en strid som kommer från alla håll. The Court of Owls har visat sin hand, och det är upp till den gemensamma ansträngningar av dessa hjältar, lite mer osannolikt än andra, i denna stora berättelse om korruption och våld.”
Batman: The Court of Owls, The City of Owls och Night of the Owls, delar av "New 52!”, är en ”Comic Book Crossover Story Arc”. Detta innebär att, förutom Batman, så handlar det också om Nightwing, Justice League, Red Hood and the Outlaws, Batwing, Robin, Batgirl, Catwoman m.f. Jag har dock valt att bara läsa serierna med Batman och Nightwing. Här ovanför ser ni vilka serier som hör till historien och vilka jag har läst. Huvudberättelsen är uppdelad i tre delar, men det finns också en uppsjö av berättelser omkring som går djupare in i The Court of Owls mystiska värld.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag det är lite förvirrande att läsa serie för serie, eftersom jag är mest van att läsa seriealbum, men jag tror jag lyckades till slut. Serien finns även som album; Batman, Volume 1: The Court of Owls, Batman 2: The City of Owls och Batman: Night of the Owls som, om jag har förstått det rätt, innehåller Batman-delen av serien. Battle for the Cowl och även Batman: Night of the Owls är en samling serier som berättar historier runt om Batman-historien och handlar bland annat om de andra hjältarna i Bat-familjen.
Jag har länge varit intresserad av att läsa denna serie eftersom de masker som The Court of Owls bär finns i nästan varje affär som säljer Batman-seriealbum. Det är även den första serien från ”The New 52” som jag läser, vilket är en ny tidslinje i DC Comics universum och som startade 2011. Det vill säga att serien börjar med nummer #01 osv. Batman har, som ett exempel, en ny bakgrundshistoria i Batman: Earth One av Geoff Johns, Gary Frank och Jon Sibal, istället för den klassiska Batman: Year One av Frank Miller, David Mazzucchelli, Richmond Lewis och Dennis O'Neil.
Jag tycker denna serie var riktigt bra. Den är fylld av intriger och spänning vilket gör att man har svårt för att lägga ner den. Om jag ska säga något negativt om den så är det väl att den innehåller mycket bakgrundshistoria som är märkligt att det inte har uppdagats tidigare - även om The New 52! ska börja från ruta ett. Jag ska inte spoila något för er nu, men det rör speciellt Wayne-familjen och Richard John "Dick" Grayson (Första Robin/Nightwing). Men förutom det är det en av de bättre Batman-serierna jag har läst och kan rekommendera den för alla som gillar Batman. Den är snyggt ritad, bra skriven och är full av cliffhangers då serien hoppar från Batman till de andra hjältarna.
Titel:I'll give you the sun Författare:Jandy Nelson Förlag: Dial Books Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2014 Genre: YA, Contemporary Goodreads snittbetyg: 4.12 Handling och Omdöme:
"Noah och Jude är tvillingar, bästa vänner, och
olika som natt och dag. Noah vill hellre måla av världen i sitt
skissblock än leva i den, medan Jude kastar sig ut i de högsta vågorna
tillsammans med surfkillarna. Alla vill vara Judes vän, ingen vill vara
Noahs. Tills Brian dyker upp, Brian som samlar på meteoriter och får
Noahs kropp att vibrera. Men då inträffar det otänkbara – en tragedi som
slår tvillingarnas liv i spillror. Och allt förändras.
Tre år senare pratar tvillingarna inte längre med
varandra. Noah har slutat måla och Jude har blivit en ensamvarg. Jude
försöker ställa allt som gått fel till rätta, vilket sammanför henne med
en excentrisk skulptör och en kille med världens krokigaste leende. Ett
möte som kommer vända tvillingarnas liv upp och ner, igen."
Jag börjar känna mig upprepande när jag hyllar bok efter bok. Jag har verkligen haft tur med att läsa fantastiska böcker senaste månaderna, och den här boken är verkligen inte något undantag!
Jag Ä L S K A R den här boken! Den har alla ingredienser som jag älskar: Fantastiskt knasiga karaktärer, konst, syskonkärlek/hat, pirriga romanser och ett språk som gör att jag knappt hinner andas när jag läser.
Min favoritkaraktär är Noah, han är en så unik karaktär och språket i hans kapitel är helt fantastiskt. Jag älskar hur han målar sina tankar med ord. Båda tvillingarnas utveckling i boken är helt makalös.
Boken är skriven på ett speciellt sätt, vi får följa Noah och Jude från deras respektive perspektiv. Noah när tvillingarna är 13-14 år och Jude när de är 16 år. Så pusslar man ihop det som händer med det som hänt tidigare och det är bara så otroligt snyggt skrivet!
Jag ger I'll give you the sun 5/5 i betyg!
Efter att nu ha läst båda Jandy Nelsons böcker och dessutom gett båda 5/5 är hon officiellt min nyaste favoritförfattare!
Omslaget:
Omslaget är väl sådär. Det är absolut inte fult på något sätt men jag tycker att med en sån här underbar historia med så kreativa karaktärer hade formgivaren kunnat hitta på något bättre.
Andra omslag:
1. Paperback-omslaget. Så tråkig. Inte ful men tråkig.
2. Den svenska utgåvan. Ett kollage av flera händelser i boken. Men jag tycker tyvärr att boken ser för flummig och vuxen ut än vad boken är. Omslaget lockar inte mig att läsa den.
Andra böcker av författaren:
Jag läste den här 2013 och gav den 5/5 i betyg!
Om författaren Jandy Nelson bor i San Fransisco och har studerat poesi samt
skrivande för barn och ungdom. Hon arbetar som litterär agent och
debuterade 2010 som skönlitterär författare med ungdomsromanen Himlen börjar här (The Sky Is Everywhere). Hon har tidigare skrivit poesi och är mycket förtjust i giraffer.
Handling och Omdöme:
Jag har antagligen nämnt det förut att jag är lite av en historienörd och att en av mina favorithistorieförfattare (och garanterat min favorit bland de svenska historieförfattarna) är historieprofessorn Dick Harrison som har synts i allt ifrån TV 4:s ”Sveriges Historia” som han gjorde tillsammans med Martin Timell, till ”Hela Kändissverige bakar”. Sa jag att det handlar om historia?
Frågorna besvaras på det sätt som gör Harrison till min favorit bland historieskrivarna: Ärligt, uppriktigt och med stor kunskap. Det är nämligen så med historia att vissa saker som vi vet är sanna kan i själva verket vara myter, eftersom historieskrivare genom tiderna inte har varit lika kritiska till källor som dagens historieforskare. Det var länge okej att hitta på egna fantasier och vissa av dessa fantasier har etsats sig fast i vår historieskrivning. Ta bara Adam av Bremen t.ex., en historieskrivare från 1000-talet, som skrev om dåtidens Svealand (det skulle ta ytterligare 200 år innan det var tal om något ”Sverige”) och om bloten i Gamla Uppsala. Han påstod bland annat att Norrland befolkades av tvehövdade monster och jag vet inte, men jag har bott i Norrland i hela mitt liv och jag har aldrig sett något sådant. Man kan ju fråga sig vad han har hittat på mer?
Harrison gör i denna bok, på samma sätt som i Norstedts fantastiska Historieböcker Sveriges Historia, klart att vissa saker vet vi helt enkelt inte. Men han tar upp de teorier som finns och klargör det vi vet av historisk- och arkeologisk forskning på ett begripligt sätt
Boken är i form av frågor och svar, vilket gör att man kan hoppa över delar som man kanske inte är speciellt intresserad av. Detta gör den väldigt lättläst. Det är en bra bok att t.ex. ha med sig när man åker till jobbet (förutom om man kör bil, då är det bättre att hålla ögonen på vägen) eller som kvällsläsning. Jag rekommenderar denna till alla, avsätt om du är historieintresserad eller inte, för du kommer säkert att lära dig något nyttigt om världens historia.
Jag älskar bokhyllor och det är så kul att sitta och kika på andra människors kreativa lösningar. Fast just dom här är kanske mer svindyra designer, men man kan ju alltid inspireras och göra något liknande hemma :)
Titel: The Martian Författare: Andy Weir Förlag: Crown Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2014 Genre: Äventyr, Nutid Goodreads snittbetyg: 4.35 Handling och Omdöme:
"Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas Mark Watney ensam kvar på
Mars. Hans besättning är övertygad om att han är död, men Mark Watney
lever – i alla fall för tillfället. Utan möjlighet att kunna kommunicera
sin belägenhet med jorden inser han snart att han måste utnyttja alla
sina kunskaper för att överleva. Utrustad med en stor portion
skarpsinne, och en ännu större dos humor, ger sig Mark Watney i kast med
att utmana den röda planetens ogästvänliga miljö med målet att en dag
kunna återvända hem."
Den här boken är verkligen så långt från min comfort-zone som man kan komma. Vid första anblick tyckte jag att omslaget var tråkigt (förmodligen mest för att jag är relativt ointresserad av rymdhistorier och orange är inte min färg.). Men jag blev övertygad av ett gäng frälsta booktubers som inte kunde sluta prata om hur spännande och bra och ROLIG den här boken var.
Rolig? Eh. Jag hade svårt att koppla ihop det här omslaget (och titeln) med humor. Men okej jag ville ge den en chans.
Bokens form bygger på Marks logg och senare får vi även följa NASA. Vissa jämför boken med Defoes Robinson Crusoe och visst jag förstår hur man menar. Det är en ensam (men jäkligt redig) man strandad på ett öde ställe. Men där upphör även liknelserna. Det här ÄR en lättsam bok. Huvudrollen är oerhört charmig och humoristisk, han är enkel att tycka om och även om det är mycket vetenskapliga termer så förstår man ändå.
Den här boken är spännande från första stund och jag älskade den. Ni får ursäkta men nu ska jag gå och gråta lite i kudden för att den är slut och sen ska jag köpa den i present till alla jag känner.
The Martian får betyget 5/5!
Omslaget:
Omslaget är så jävla snyggt! Orange är verkligen inte min favoritfärg men det spelar ingen roll. Och boken skimrar när man tittar noga på den. Så fin!
Andra omslag:
1. Pocket. Nja, Visst snygg kille men vad har den med Mars att göra? Förutom att det är ett fult orangestick i bilden? Tummen ner.
2. Ryskt omslag. Snygg! Ser ut som en cool filmposter!
3. Holländskt omslag, det här är min favorit utöver originalet. Riktigt snygg!
4. Ungerskt omslag. Ser otroligt Sci-fi ut. Och jag tycker inte att den här boken är sci-fi.
Om författaren: AndyWeir är rymdnörden som fick sitt första programmerarjobb redan som
femtonåring. Sedan dess har han arbetat som systemutvecklare. The Martian är hans första roman.
Övrigt:
The Martian har nyligen getts ut på svenska av Bookmark Förlag, den svenska titeln är 'Ensam på Mars'.
Ridley Scott ska göra filmatiseringen av den här boken med Matt Damon i huvudrollen. Andra stjärnor som kommer vara med i filmen är Sean Bean, Kristen Wiig och Jeff Daniels.
Filmen har premiär den 25 november 2015.
Källa: Moviezine.se
Den 12 mars i år förlorade världen en av sina mest briljanta författare; sir Terry Pratchett. Jag har under de två senaste månaderna funderat över vad jag ska skriva om hans bortgång, men jag kan inte riktigt finna orden. Pratchett har funnits i mitt liv i 12 år nu och är en av de författarna som jag alltid är lika ivrig att få läsa något nytt av (eftersom jag har läst de redan publicerade ett flertal gånger), men nu kommer det bara en bok till av honom och sedan är det slut. För gott.
Jag sörjer sällan offentliga personer eftersom jag, trots allt, inte känner dem privat. Men med Pratchett och en del andra är det annorlunda eftersom de har varit en så stor del av ens liv. Jag vet t.ex. att jag kommer att känna samma sak den dagen Neil Gaiman lämnar oss. Pratchetts humor, intellekt och skarpsinniga skildringar av en värld, inte allt för olik vår egen, är minst sagt litterära mästerverk i mitt tycke. Visst, många av böckerna om Skivvärlden och några av hans fristående böcker klassas som ungdomsböcker vilket gör att vissa inte vill läsa dem, men det är deras förlust. Ungdomsböcker eller inte, de är ändå fantastiska.
Pratchett diagnoserades med alzheimer 2007, men har fortsatt att ge ut böcker i samma takt som förr. Neil Gaiman, som han skrev Good Omens (1990) tillsammans med, berättar att Pratchett alltid skrev. Jämt. När de träffades på författarevent och alla andra passade på att ha lite ledigt så satt Pratchett och skrev. Men nu är det över.
Den 10 september i år kommer hans sista bok om skivvärlden att ges ut: ”The Shepherd's Crown”
Det blir den 41:a boken i serien och kommer (tack och lov) handla om Tiffany Aching, som är en av mina favoriter i serien.
När man av någon anledning nämner för någon att man spelar rollspel så sker ofta två saker om denne själv inte spelar rollspel:
Personen får något i blicken som förtäljer att denne är lättad över att denne nog faktiskt är rätt så normal, trots allt.
Personen börjat nyfiket förhöra sig om hur det är att klä ut sig och springa runt i skogen med låssassvärd.
Båda dessa antaganden är faktiskt (oftast) helt fel.
Först och främst behöver man inte vara någon ”toknörd” för att uppskatta rollspel. Rollspelandet bygger på fantasi, historieberättande, matematik och tärningsslag – något som de flesta besitter kunskap i. Det är, enligt mig, historieberättandet som är kärnan i hela spelet och med en bra spelledare kan en rollspelskampanj vara bättre än vilken bok eller film som helst, då man får vara med att bestämma historiens gång.
När det kommer till att klä ut sig och springa runt i skogen med låssassvärd så kallas det i Sverige för ”Lajv” eller ”Lajv Rollspel”, medan det jag skriver om enbart kallas för rollspel (på engelska; Tabletop Role Playing Game)
Här följer några förklaringar på ord som förekommer i rollspel:
Ras – I Fantasy-rollspel får man ofta välja mellan t.ex. Människa, Alv, Dvärg, Halvorch osv. Andra rollspel, som t.ex. Mutant finns det andra raser.
Yrke – Man väljer eller slår (med tärningar) fram ett yrke. Yrken är egentligen inte vad man ”jobbar med” utan mer vad man kan. Är man en Krigare är man skicklig på att slåss och har färdigheter i t.ex. rustning och ett flertal vapen. Är man tjuv är man duktig på att smyga och göra saker osedd och är man Magiker har man en naturlig fallenhet för magi osv.
Fummelslag – Ett av de mest intressanta elementen i rollspel. Vid ett fummelslag så slår man det sämsta möjliga på sitt tärningsslag och då får antingen SL (spelledaren) bestämma vad för otäckt som händer eller så finns det bra tabeller för det. Vid strid kan man t.ex. hugga sig själv i foten och vid t.ex. smyga kan man springa rakt in till fienden och ropa ”Hello, Horsefuckers!” På en T20 är 20 ett fummelslag i Drakar och Demoner.
Perfekt slag – Detta är motsats till fummel och betyder att man slår bästa möjliga på sitt tärningsslag och kan, vid strid, göra en kritisk träff eller vid t.ex. vid ett diplomati-slag så får man mat och husrum av en ond magiker. På en T20 är 1 ett perfekt slag i Drakar och Demoner.
Karaktärsblad/Rollformulär – Kallas ibland för ”själen” och är, tillsammans med tärningar, det man behöver som spelare. Där står vem man är, vad man är bra på, vilken utrustning man har osv.
Spelledare/SL/GM (Game Master) – Den som leder spelet kallas ”Spelledare” eller kort ”SL” och det är denna person som är berättarrösten, domare och Gud. Denne ska hålla reda på regler och styra alla NPC:s (non-playable character) som spelgruppen träffar på.
Jag började min rollspelarkarriär när jag var 16 år då en vän introducerade det för mig. Jag måste väl medge att jag då inte tyckte det var speciellt spännande, utan det skulle ta ytterligare fem år innan jag blev riktigt förtjust i det. På den tiden bodde jag nere i Uppsalatrakten och umgicks med ett kompisgäng som alla spelade rollspel och efter några spelmöten var jag fast.
Efter det har jag hunnit spela både Drakar och Demoner, Mutant (med Phoenix Command- systemet), MERP (Middle-Earth Role playing Game) och lite annat.
Numera har jag inga att spela med och kände att abstinensen blev för stor så jag satte mig ner och började skriva mitt egna äventyr och hårdplugga regler. Regler är nämligen något som skulle kunna beskrivas som skelettet i spelet. Man har alltså först en historia och för att världen ska fungera och de olika rollkaraktärerna ska kunna agera i den så finns det en uppsjö av regler man måste följa.
Ett exempel är att SL säger: ”Ni går in i grottan. Det luktar unket och det känns som att mörkret fördunklar era sinnen. Slå ett slag för ’Upptäcka fara’”.
Här får spelarna slå ett tärningsslag. Det är olika för olika spel, men det vanligaste är att man har ett värde mellan 1-20 och man ska med en T20 (20-sidig tärning) slå under det värdet. Lyckas man så kan SL berätta något som de känner, ser eller hör.
Det finns, som sagt, en uppsjö av olika regler och versioner av rollspel – allt ifrån Drakar och Demoner där man slår en T20 för nästan allt, till Phoenix Command där man måste gå igenom ett gäng tabeller innan man vet om man ens har träffat (avstånd, om målet rör sig, sikt, vapnets värden osv.) Kort och gott finns det något för alla – avancerad eller nybörjare.
Jag sysslar nu med två äventyr.
Ett som jag, Cecilia och min äldsta dotter Iris spelar som jag försöker göra så enkelt som möjligt. Där är Iris en Alvprinsessa som har blivit kidnappad av Orcher och jag måste medge att jag blev imponerad av hennes förmåga att rollspela. Cilla spelar här en dvärg som prinsessan träffar i skogen efter hon flytt från Orchfästet och som ska beskydda henne på hennes resa hem till sitt kungarike. Detta rollspel är helt improviserat och jag hittar på saker eftersom, vilket är både utmanande och kul.
Det andra rollspelet är ett som jag, Cecilia, min bror Alexander och hans fru Sara spelar. Detta äventyr har jag skrivit ner och arbetat fram en bakgrundshistoria, en värld, olika karaktärer och ett mål. Vi har dock bara hunnit spela en gång eftersom vi har småbarn och det är då svårt att hitta tid för spelmöten (som kan ta ett par, tre timmar). Cecilia spelar en alv/jägare, Sara en alv/tjuv och Alexander en halvalv/kunskapare. Efter vårt första spelmöte var alla förtjusta och lite mörkrädda.
Här följer några exempel på rollspel:
Drakar och Demoner – Det finns många olika versioner av detta svenska rollspel, men det som jag håller på med och som jag började min rollspelarkarriär med är versionen från 1991. Jag gillar den versionen på grund av sin enkelhet. De nya har jag tittat på, men känner väl att de inte är något för mig.
Dungeons and Dragons - Detta spel är nog det kändaste fantasyrollspelet internationellt. Det kom ut första gången 1974 och har varit inspirationen för många rollspel som kommit senare. Jag har aldrig spelat D&D, som det kallas, men jag gissar att det är lite som Drakar och Demoner. Pathfinder Roleplaying Game är ett annat rollspel som ska vara kompatibelt med D&D.
Kult – Ännu ett svenskt rollspel som jag tyvärr inte har provat på. Det ska, om jag har uppfattat det rätt, utspela sig i ”vår värld” fast med övernaturliga element. Får jag chansen kommer jag att testa det, för det låter väldigt intressant.
Mutant – Ett till svenskt rollspel som jag har spelat. Jag var med i en rollspelskampanj som höll på (nästan) varje söndag under fem år. Vi körde dock med Phoenix Command-systemet, istället för Mutants egna regler. Det utspelar sig i en dystopisk framtid där människor och mutanter lever tillsammans i en värld som har varit härjad av kärnvapenkrig och förstörelse. I världen finns ”Zoner” som ofta är gamla städer som befolkas av diverse monster och vidunder, men har man tur kan man hitta saker från ”De Gamlas tid”.
MERP (Middle-Earth Role Playing Game) – Detta rollspel är också ett fantasyrollspel, men det utspelar sig i J.R.R. Tolkiens Middle-Earth. När jag spelade detta (med samma gäng som jag spelade Mutant med) så var det 500 år före Ringens Krig som vår spelgrupp sprang omkring i västra Middle-Earth och härjade. Ett roligt spel, speciellt om man är ett Tolkienfan.
Slutligen.
De flesta som provar rollspel blir ofta väldigt förtjusta i det. Man behöver inte ”skådespela” i den utsträckning som många tycks tro, men det är bra om man gör val som ens karaktär borde göra. Jag rekommenderar alla att testa rollspel åtminstone en gång och om du har turen att få en bra rollspelsledare, som jag har haft, så kan jag lova att du kommer att se framemot nästa spelmöte. Cecilia var t.ex. inte speciellt intresserad av rollspel tills jag och Iris satt och spelade. Då fick jag göra en karaktär till henne så att hon fick vara med och det verkar som hon tycker att det är riktigt roligt.
Tack till Tommy Ebbeståhl som var min första SL och som har förmågan att trollbinda rollspelsgruppen med fantastiska äventyr… så länge ingen koltrast kommer och stör.
Tack till Stephan Weidemann som ledde Mutant-kampanjen och som lärt mig så mycket om både rollspel och annat nördigt
Recensionen kan innehålla spoilers för den som inte läst de första böckerna i serien. Om du är nyfiken på den - läs min recension av första boken här och den andra boken här!
Titel: Dreams of Gods and Monsters Bokserie:Daughter of Smoke and Bone #3 Författare:Laini Taylor Förlag: Little, Brown and Company Originalspråk: Engelska Utgivningsår: 2014 Genre: Fantasy, YA Handling och Omdöme: Genomen svindlandebedrägeri, harKaroutagit kontroll överkimärupproret ochär helt inriktadpå att styrasin kursbortfrånden återvändsgrändhämnden utgör. Framtidenvilar påhenne och omdet ens ska finnas enframtid för kimärerna ikrigshärjadeEretz..
Jag hade verkligen tänkt vänta tills i höst när Gudar & monster (som den svenska översättningen heter) kommer ut. Seriöst, utan Bazar förlag hade jag förmodligen inte hittat den här serien förrän långt senare och då vill jag egentligen fortsätta läsa den svenska översättningen. Men. Jag kunde inte vänta. Där vi blev "lämnade" i slutet på andra boken gjorde att jag var så otroligt nyfiken på att läsa fortsättningen.
Jag fullkomligt flög genom bokens 600 sidor. Det kändes som 250 kanske, men det hann hända otroligt mycket! Även fast det är flera dagar sedan jag läste ut den går jag fortfarande och tänker på allt som hände. YA/fantasyböcker brukar inte stanna kvar hos mig på det här sättet. Jag vet inte om jag hunnit bearbeta boken riktigt ordentligt ännu för jag vill bara ösa beröm över den!
Det första som jag älskar med Dreams of Gods and Monsters är att vi kommer tillbaka lite grann till den första boken igen. Kärleken. Känslorna.
En annan sak jag älskar är att vi även får möta en ny människokaraktär. Eliza. Jag var förvirrat nyfiken i början över vem hon var och jag är glad över att jag läst ut tvåan i serien alldeles nyss så att jag inte bara trodde att jag hade glömt bort henne. Vi får höra hennes historia parallellt med huvudhistorien och det är verkligen spännande!
Ännu en sak som jag älskade var att vi får veta ännu mer om Eretz och hela historien bakom varför änglarna och kimärerna hatar varandra som dom gör och vilka The Stelians är.
Nu vill jag prata lite om Liraz. Och det blir svårt för jag vill verkligen inte spoila något för någon. Men Liraz har verkligen vuxit på mig. Hon har gått från att vara en ganska anonym person till.. det här.. Ja alltså ni måste läsa boken för att förstå vad jag menar men det var något hon gjorde i boken som fick mig att, på riktigt, börja gråta. Jag låg i soffan och läste boken och tårarna bara sprutade. Jag var t.o.m. tvungen att ta av mig glasögonen och gråta en stund innan jag kunde fortsätta. Liraz <3
Underbara Laini Taylor. Hon verkligen lyckats erövra mitt hjärta med den här boktriologin och från och med nu kommer jag läsa allt hon ger ut! Hon lyckades verkligen väva ihop alla lösa trådar och slutet var så bra som det kunde bli. Nu hoppas jag på serieutgåva. Hur nice vore inte det?!
Dreams of Gods and Monsters får betyget 5/5 av mig!
Goodreads snittbetyg: 4.27
Omslaget:
Jag
tycker att omslaget är snyggt. Kanske försvinner det in lite i mängden
bland andra YA-fantasyböcker men jag gillar kontrasten. Jag är väldigt
glad åt att förlaget behåller samma stil på omslaget som första boken!
Andra omslag:
1. UK-edition. Jag är inte överdrivet förtjust. Tycker det blir lite för mycket med fåglarna i bakgrunden.
2. Tyskt omslag. De fortsätter med sin egen stil vilket dom ska ha heder för. Jag gillar att dom följt originalfärgerna. Däremot inte någon favorit rent grafiskt.
3. Thailändskt omslag. Själva illustrationen är snygg, och färgerna men jag förstår inte riktigt vem det ska porträttera?
