Författare: Mary Shelley
Översättare: Måns Winberg
Övriga medarbetare: John-Henri Holmberg
Originalspråk: Engelska
Utgivningsår: 1818
Genre: Skräck, Klassiker
Handling: ”Viktor Frankenstein åker till Ingolstadt för att studera. Väl där fastnar han för naturvetenskapen och framför allt för kemin. Han läser alla böcker han kan komma över och går på alla föreläsningar inom ämnet. Han intresserar sig även för förlegade läror som Cornelius Agrippa och Paracelsus. Till slut är det en sak som särskilt intresserar honom - kroppens uppbyggnad och varifrån livets principer utgår. Han studerar anatomi och intressar sig för döden för att på så sätt få svar om livets uppkomst.
Efter en tid finner han att han är benägen att skänka liv åt döda ting och bestämmer sig för att skapa en egen varelse från död materia. Detta visar sig dock inte vara alltför lyckat. Frankenstein tänker inte igenom de konsekvenser hans handlande kan få och när monstret till slut får liv blir Frankenstein så uppjagad av detta faktum att han flyr platsen. När han kommer tillbaka är monstret borta. Monstret vandrar sedan ensam omkring och försöker lära känna människorna och deras vanor. Men hans utseende skrämmer folk och han möts därför med hat och rädsla vartän han vänder sig. Han får stora hämndbegär och väljer att rikta dessa mot sin skapare, Frankenstein.”
Omdöme: Jag hade så gärna velat tycka om den här boken, men jag måste medge att jag är besviken. Till en början var jag nästan förtjust att boken inte alls var som den kända filmatiseringen av James Whale från 1931, eftersom jag tyckte att den blev mer intressant om jag inte visste handlingen. Men för varje sida blev jag mer och mer besviken och så här i efterhand är jag imponerad att jag i huvudtaget tog mig igenom den. Den är poetisk, dramatisk och fylld med känsloyttringar, som i alla fall får mig att rulla med ögonen. Jag förstår dock hur människor under 1800-talet kunde uppskatta den just av dessa anledningarna, men för mig passade det inte.
Filmatiseringen från 1931 är baserad på en pjäs som i sin tur är baserad på Shelleys bok och har därför föga likheter med originalet, men idag är det denna historia vi bäst känner till. Monstret i boken är också väldigt olik den i filmen, då denne är väldigt uttrycksfull och smidig. Monstret i filmen är mer stel och dum. Jag kan förövrigt berätta att anledningen till varför vi går med armarna utåt och stönar när vi imiterar Frankensteins monster har att göra med en film där Frankensteins monster är blind och måste gå med armarna utsträckta. Det framgår nämligen aldrig att han är blind eftersom de tog bort alla dialoger då han som spelade Frankensteins monster var en av dåtidens stora komiker och publiken skrattade bara då han öppnade munnen.
Så, den andra boken i mitt monster-tema får enbart 2 av 5 i betyg. Det är det lägsta betyg jag har ett gett till en bok på den här bloggen, men jag tyckte inte om den och hoppas nu att mina kvarvarande böcker är bättre.
Monstertema:
I am Legend av Richard Matheson
Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde av Robert Louis Stevenson
Jag blev irriterad på den här när jag läste den, jag fattar inte vad Frankenstein hade förväntat sig av sin skapelse. Det är klart monstret blir förbannad av att bli övergiven (även om jag tycker han överreagerar). Men det måste ju ha funkat för läsare när boken först kom. Kanske är det kulturella skillnader nu och då som gör att jag inte köper det, människosyn och annat har ju förändrats. För mig är det självklart att Frankenstein skulle tagit ansvar för sin skapelse, precis som folk måste ta ansvar för sina barn och djur. Oavsett varför så blev jag tyvärr inte alls imponerad.
SvaraRaderaKan inte annat än hålla med. :)
Radera/Gottfrid.
Aj aj aj! Jag som ska läsa den till min litteraturvetenskapskurs :( Tur att den inte är så fruktansvärt tjock i alla fall
SvaraRaderaVem vet, du kanske tycker den är jättebra? :)
Radera/Gottfrid