Min första bokupplevelse: Sagan om Isfolket

Jag har den förmånen att faktiskt minnas mitt första riktiga besök i litteraturens värld. Jag var 17 år gammal och många av mina vänner läste då Margit Sandemos Sagan om Isfolket, en bokserie på 47 böcker som handlar om en släkt med en förskräcklig förbannelse över sig. En av mina vänner nämnde i förbifarten en dag att jag var lik en karaktär i boken och det var nyfikenheten på detta som en gång för alla fick mig att utmana mina lässvårigheter och läsa ut en hel bok (eller en pocket på ca 350 sidor). Sedan tog det bara fart och lite mindre än ett år senare hade jag läst ut alla de 47 böckerna och fortsatte med Sandemos nästa serie Häxmästaren. Efter de 15 böckerna gick jag direkt över till nästa, Legenden om Ljusets rike, men i mitten av den serien ledsnade jag på Sandemo och började läsa annat.

Detta var nu 13 år sedan och för ungefär 5 år sedan försökte jag läsa om dem igen men då tog det tvärstopp – jag tyckte inte om dem lägre. Jag vet att många hyllar denna bokserie som jag en gång gjorde men efter att ha upptäckt annan litteratur så insåg jag att Sandemo inte är någon vidare författare. Berättelsen håller fortfarande, men jag kan inte hjälpa att känna att det många gånger blir för krystat och lite... mjäkigt. Det finns scener man nästan bara vill ta fram skämskudden för att det är så överdrivet rörande. Jag kan dock förstå att många tycker om böckerna och jag hoppas att jag inte blir lynchad för detta inlägg, men det är fascinerande hur böcker som en gång var ens favoriter helt plötsligt inte är tilltalande längre. När jag satte lågt betyg på bokserien på goodreads.com blev jag direkt kontaktad av en bekant som tyckte att jag nog kunde sätta lite högre betyg.

Sagan om Isfolket startar med boken Trollbunden i 1500-talets pesthärjade Trondheim där vi får möta den 17-åriga kvinnan Silje. Hungrig och kall drar hon runt där och räddar två barn som hon finner på vägen (som man gör) och möter senare en man av Isfolkets ätt som hjälper henne ur sin tragiska situation. Mannen är djurisk och lite farlig vilket den unga flickan går igång rejält på. Dessa erotiska beskrivningar är något som återkommer ständigt genom hela bokserien vilket har gett böckerna en stämpel som ”tantsnusk” hos vissa. Vad som följer sedan är denna ätts historia fram till mitten av 1900-talet med trolldom, mystik, sex och historia.

Nå ja, det hela handlar väl enbart om vad man känner, tycker och tänker just då man läser en bok och det bevisar ju att man utvecklas på ett eller annat sätt när ens omdöme om en bok förändras så mycket på några år. Jag minns fortfarande böckerna med värme eftersom det var min första riktigt stora litterära kärlek, men jag kommer antagligen aldrig att läsa om dem allihopa. Om ni undrar vem min vän tyckte att jag var lik i boken kan jag berätta att det var Mattias, son till Tarald Meiden och Ylva Mattiasdotter. Själv tycker jag inte det, men det var det som en gång fick mig att börja läsa böcker så det tackar jag Linda Gustavsson för.