Författare: Tommy Körberg
Originalspråk: Svenska
Utgivningsår: 2012
Genre: Biografi, Självbiografi
Handling: ”I sin självbiografi berättar den frispråkige och folkkäre artisten Tommy Körberg om kärleken till musiken, sitt liv i rampljuset, om kokainmissbruket och tiden bakom galler och om hur det har påverkat honom att ha lämnats bort som barn.”
Omdöme: För en massa år sedan gick jag, min mor och min far på Hotell Lappland i Lycksele för att se en konsert med Tommy Körberg och den makalösa pianisten Stefan Nilsson. De spelade bland annat en hel del av Carl Michael Bellman (som jag själv spelade en hel del på den tiden) men även andra låtar som t.ex. ”Fattig bonddräng”. När jag senare på kvällen lämnade lokalen så fanns det egentligen bara en tanke i huvudet: ”Folk säger att han är dryg, men det får han banne mig vara med en sån pipa.”
Under min uppväxt var Tommy Körberg en av de som betydde mest för min musikaliska utveckling, då jag om och om igen spelade mamma och pappas LP-skiva "…är…" med honom och sjöng med till Stad i ljus, Himlen är oskyldigt blå och Jag är. Även fast jag aldrig har varit och troligtvis aldrig kommer att vara i närheten av den röstmässiga begåvning som är Tommy Körberg så har jag honom att tacka för mycket att jag i alla fall sjöng rätt. Han dök även upp i andra sammanhang som t.ex. Hasse och Tages revy Svea Hund som jag aldrig tycktes kunna se mig less på, i filmatiseringen av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter eller i ett visst program som jag minns där han var utklädd till tomat av någon anledning. Hans julskiva "Julen är här" är också enligt mig den enda julskivan som är värd att spela under storhelgerna. När jag tidigare i höst fick veta att han nu kommit ut med en självbiografisk bok blev jag så klart väldigt nyfiken och när jag öppnade julklappen från mina föräldrar så fick jag den slutligen. Jag har aldrig varit mycket för biografier och den enda som jag har läst tidigare och verkligen tyckt om var Robert Gustavssons Från vaggan till deadline. Men som med Robert Gustavsson så är Tommy Körberg en person som jag har vuxit upp med och är genuint intresserad av.
Boken var riktigt bra, om än något ryckig emellanåt då han spontant hoppar från händelse till händelse. Men det känns ärligt, uppriktigt och många gånger humoristiskt och ironiskt då Körberg är en ganska lustig prick. Han berättar om sitt liv från sin födelse i Norsjö som inte ligger allt för långt ifrån där jag sitter nu och fram till nutid – och däremellan om föreställningar, drogproblem, en massa damer och även en hel del tänkvärda utlåtanden m.m. Han är visserligen fortfarande dryg och divig, men det är också något jag alltid har gillat med honom, då han är en av de få svenska artister som faktiskt säger vad han tycker. En annan sak som slår mig är att han inspirerar mig musikaliskt då han skriver en hel del om musik (förstås) och på ett sätt som i alla fall jag upplever som inspirerande. Han kanske kan verka lite gnällig och cynisk ibland, men vilken 64-årig karl är inte det? Jag kan också rekommendera att sitta med Youtube och Spotify beredd för att kolla upp de videoklipp och skivor han nämner i boken. Detta gör det hela mer levande.
Jag känner att jag har svårt att betygsätta denna bok då det är mer än själva litteraturen som spelar in för mig, men i slutändan får jag kompromissa och ge den 4/5 i betyg. Den hade fått 5/5 om jag utgått enbart för bokens sentimentala värde, men bara 3/5 om jag utgått från det litterära.
Slutligen tänker jag ge er ett exempel från boken som jag tyckte var riktigt roligt. Han berättar nämligen att han i slutet av 80-talet skulle sjunga låten Beauty And The Beast tillsammans med Celine Dion som tydligen inte alls hade varit speciellt imponerad av Körberg under repetitionerna och dessutom var "surmulen och tyst". Vad hon inte visste var att Körberg hade hållit tillbaka för att spara rösten och när han sedan (1:30 in i videon) sätter av i full kraft är Celines min obetalbar...
Haha, jag älskade Celines min! :)
SvaraRadera